Hund + Pojkvän = Problem

Så länge han gillar läget är väl allt bra, skulle han va anti hunden så blir det ju jobbigt. Jag älskar mina djur, det är bara å acceptera om man vill leva med mig

Som jag ser det finns det två alternativ.

Antingen går du vidare och hittar en annan kille, eller så kompromissar ni. Då får han acceptera att du har din hund, och du får se till att han inte behöver tycka att det är jobbigt. Det betyder att du i framtiden inte kommer att kunna kräva honom på någonting vad gäller hunden, du tar precis allt ansvar, allt från promenader till att städa bort hundhår.

Ja, det är väldigt nytt också. Känns som jag träffat mannen i mitt liv och vill ju inte att detta ska bli ett problem.

Men tack för tipsen. Inte roligaste situationen. Men får helt enkelt bestämma hur det ska vara.

Nån mer som har erfarenhet av detta?

Vad är det han tycker är jobbigt då?

Om killen har något i huvudet lämnar han dig.

Om min sambo sa åt mig att en hund viktigare än jag, skulle hon vara ute ur huset inom en minut. Det är en såpass grov förolämpning.

Förmodligen så har han aldrig haft hund men har träffat någon då och då kanske.
Människor jag känner som ej har hund har  tvvärr  en annorlunda syn och ibland en väldigt negativ syn av att hundar bara är djur och inget annat och  dem tänker inte på att demfaktiskt är levande varelser.
Du har nog hamnat i en ganska tuff situation och  jag skulle inte bli förvånad om han skulle be dig ge upp hunden efter en stund om ni ska börja skaffa ett liv tillsammans då han kommer att börja klaga på hår, utgång mm.
Om du redan nu märker att han har problem med hunden så kommer det att förvärras om han själv inte börjar och odla ett genuint intresse för dem.

Jag har sett och hört sådana här fall förr så det är inget jag drar från tomma intet.

Som hundägare ser jag inte detta på det sätt som beskrivs ovan. Utan jag ser det såhär: Jag har hundar och min eventuella pojkvän får acceptera detta eller inte bli ihop med mig. Dels för mina känslor för hundarna och dels för att hundar är en stor del av mitt livsstil, och på samma sätt som jag inte skulle ha åsikter på min ev pojkväns livsstill skulle jag inte gå med på att  ta bort denna del ur mitt liv för någon annans skull.

Ts, jag skulle i ditt fall fråga om han tycker det är jobbigt med hunden och i så fall vad. Det kanske kan gå att lösa detta. Sedan skulle jag släppa detta, jag skulle det se som det är ens partners ansvar, för det är ju hen som valt att vara ihop med en hundägare. Sedan tycker jag att man som hundägare, som redan skrivits, att man är tydlig med att man själv tar allt ansvar över hunden, gärna också ha delad ekonomi, ex dela på hushållsavgifterna mat, etc men sedan får man spendera resten av sina pengar på vart man vill.

Jag är hundmänniska, uppfödare, och träffade min sambo medan jag hade tre hundar och han ingen. 
Jag var på det klara med att jag inte kan tänka mig vara utan hund då det är ett stort intresse för mig och jag känner enorm kärlek till mina hundar. Däremot hade jag ALDRIG sagt att han skulle få nöja sig med att hamna på andra plats. Det tycker jag verkligen är att dra det hela lite långt, och ja, jag anser också att det är en förolämpning att säga så till en människa som man kanske kommer dela livet med. 

Däremot såg jag till en början till att inte belasta min sambo med hund-måsten så som att ge mat, sköta, rasta osv, det var helt mitt ansvar, bortsett ifrån några kvällsrastningar när jag jobbade natt - då han sov hemma hos mig så behövde inte min stödrastare komma över och rasta hundarna, det hjälpte min sambo till med redan från start. Det var också snabbt avklarat att OM det skulle bli vi tillsammans permanent så får det ses naturligt att han ibland kommer bli tvungen att hjälpa till med hundarna även om han inte delar intresset på samma vis som jag har intresse för dem. Som tur är visade min sambo snabbt intresse för hundarna och tog mer och mer plats vad gäller den saken och idag delar vi ansvaret lika, och älskar hundarna lika mycket båda två. 

Jag hade inte fått några varken välkomnande eller andra goda känslor för någon som säger till mig att jag aldrig kommer att vara på första plats. Jag och hunden tävlar ju knappast om samma plats!! Hade jag fått det slängt i ansiktet hade jag tackat för mig och gladeligen träffat någon annan, som har vett att behandla människor mer moget och ansvarsfullt. 

Hundar är inte barn, och hundar är inte kärlekspartners heller. 

Säg att din hund är som ditt barn; han får acceptera eller gå (OM det nu är så du själv känner?). Du kan ju även tillägga att en hund inte alls är lika krävande som ett barn. Så han borde vara glad att det "bara" är en hund. ;)

Du har ju lagt ditt (i mina ögon väldigt knepiga) ultimatum. Och då är det ju bara för honom att antingen acceptera det eller dra. Inget konstigt med det.
Så du behöver inte bry dig ett skvatt så länge du står fast vid ditt (väldigt respektlösa ultimatum). Stannar han kvar vid dig så kan du ju bara buga o bocka, inget mer att diskutera alltså.