Hund + Pojkvän = Problem

Som hundägare ser jag inte detta på det sätt som beskrivs ovan. Utan jag ser det såhär: Jag har hundar och min eventuella pojkvän får acceptera detta eller inte bli ihop med mig. Dels för mina känslor för hundarna och dels för att hundar är en stor del av mitt livsstil, och på samma sätt som jag inte skulle ha åsikter på min ev pojkväns livsstill skulle jag inte gå med på att  ta bort denna del ur mitt liv för någon annans skull.

Ts, jag skulle i ditt fall fråga om han tycker det är jobbigt med hunden och i så fall vad. Det kanske kan gå att lösa detta. Sedan skulle jag släppa detta, jag skulle det se som det är ens partners ansvar, för det är ju hen som valt att vara ihop med en hundägare. Sedan tycker jag att man som hundägare, som redan skrivits, att man är tydlig med att man själv tar allt ansvar över hunden, gärna också ha delad ekonomi, ex dela på hushållsavgifterna mat, etc men sedan får man spendera resten av sina pengar på vart man vill.

Varför tycker du det är ett respektlöst ultimatum? Ts pojkvän visste om att hon hade hund, om han ogillar hundar  och stör sig på ts hund borde han inte blivit ihop med henne. Jag tycker detta kan jämföras med om man träffar någon som utövar någon hobby eller tränar mycket och sedan när man blir ihop börjar störa sig på detta och vill att partnern ska dra ned på detta.

Det kan jag förstå. Fast som jag ser det generellt så kan man både prioritera sin partner och ha en hobby/djur.

Jag vet ju inte om det är så i ts fall men jag skulle se detta beteende från en partner som en varningssignal. För det gick bra att bli ihop men sedan blir hunden plötsligt jobbig. Oavsett vilken typ av livsstil det gäller, djur/hobby tror jag på att i sådana här fall inte ge efter utan säga till sin partner, du visste om mitt djur, du träffade det när vi började umgås/du visste att jag höll på med x hobby y tid, men nu har detta blivit ett problem, varför? Alltså lägga över ansvaret på att börja diskutera på den som äger problemet, nämligen i detta fall den som stör sig av på det. Är det rimliga klagomål kan detta förhoppningvis lösas genom kommunikation. Om det inte är det tror jag på att ställa ett ultimatum, mitt djur/hobby stannar men då avvakta med att ev flytta ihop för att se hur ens särbo spontant, utan att man nämner detta hanterar det.

Om han mår så dåligt av regelbundet träffa en hund så tycker det är konstigt att han ens ville bli ihop med ts.  Jag kan hålla med om att det låter illa att säga att jag föredrar mitt djur framför dig men för djurägare behöver inte det generellt betyda  att man bokstavligen menar det utan att ens djur är både något man tycker och har ansvar över. Ofta är ju också djur också en livsstil för djurägare.

Som jag ser det tar en hund så mycket plats i en familj som man själv ger den. Detta kan man se hos olika typer av hundägare, en viss typ av hundägare ägnar mycket tid åt sina hundar, andra typer av hundägare gör inte det. Om man är ihop med en hundägare kan man också välja hur mycket tid hunden tar i ens liv, man kan t ex göra så att hunden är enbart ens partners ansvar. Även om det är så man inte kommer förrän det är försent att man inte kan leva ihop med en hund så tycker jag man ändå äger problemet och har huvudansvaret för att lösa det utan att begära att partern ska sälja hunden.

Min erfarenhet av detta problem är snarare att killen i sådana här fall retar sig i viss mån att hans tjej har något som tar en viss tid från honom och hemmet. Man kan se samma sak när det gäller hästtjejer, killar "kan" ägna mycket tid åt en hobby och få sympati från omgivningen ifall tjejen har åsikter, Men en tjej, generellt, "ska" vara mer bunden till hemmet så om hon har en häst eller hund som tar tid från hemmet kan detta bli ett problem.

Hundar är individer, mina  hundar är sådana att om jag skulle skaffa en pojkvän så skulle de troligen inte vilja ha en relation med honom, om nu inte han nu personligen skulle engagera sig i dem, Men inte ens då tror jag de skulle vara för mycket på, utan deras reaktion när de möter människor överlag är att snabbt hälsa på dem och sedan ignorera dem om de inte själva tar kontakt.  Alla hundar är inte givetvis sådana men om ens partner har en sådan och man tycker den är jobbigt i sitt kontaktsökande kan man diskutera med sin partner om att  införa regler för hunden gällande hur och när den får hälsa samt att man ska kunna klappa hunden för att sedan på ett givet kommando kunna få vara ifred.

Man kan givetvis hamna i situationer där man måste mata och rasta hunden men även där kan detta diskuteras när det ska ske och vad hundägare kan göra för att underlätta. T ex kan man bestämma att i en nödsituation så rastar den hundovillige partnern hunden men då får välja hur lång promenaden blir. Om hundägaren planerat ska åka iväg kan denne ordna med maten innan så det är bara att sätta ned skålen sedan. Samt där kan också den som inte gillar hundar  har veto, t ex att hundägaren inte tar för givet att denne kommer vara hundvakt för att denne är hemma utan  om denne säger får hundägaren hitta en annan lösning.

Jag tycker det är bra att du är man och inte har den inställning som jag skrev. Men tyvärr är min erfarenhet att en vanlig orsak till att hundar ogillas av partners den som jag beskrev tidigare. När det gäller hästtjejer har jag också sett samma tendenser av tjejer som inte gillar hästar, och som tycker hästtjejer ska se till att även familjen hinns med medans det generellt anses vara naturligt att killar lägger ned samma tid som häst- hundtjejer kan lägga ned på sin träning men då får sällan deras tjejer gehör om de har klagomål  på detta.

Jag har förståelse för din känsla om detta och tycker du löst det på ett bra sätt, nämligen att inte bli ihop med någon som har hund. Som jag ser det tar man då ansvar för detta. Det jag tycker är märkligt att personer som har en liknande känsla som dig för hundar men när de  blir ihop med någon som har hundar så tar det inte ansvar för sin känsla. Nu menar jag inte att ts pojkvän är sådan men det finns dem som i detta läge begär att partnern ska sälja hunden.