Att hitta tillbaka till varandra efter en traumatisk händelse

Jag är en kvinna på 30år, min sambo är nyss fyllda 40. Vi har varit sambos i nu 7år.

De första två åren var toppen, vi hittade på mycket ihop, åkte på utflykter, reste, hade regelbundet sex, mys och gos. Sen var jag med om en mycket traumatisk upplevelse då min ena förälder valde att avsluta sitt liv i förväg och hängde sig själv. Jag gick ner mig totalt och fick en psykos, blev sjukskriven från jobbet och las in inom psykiatrin 1månad.

Fick mediciner, samtalskontakt och ingick i en samtalsgrupp. Jag började arbeta igen 6mån efter händelsen men det fantastiska sambolivet lades på is. Min sambo fanns hela tiden där för mig men vi blev mer två personer som bodde ihop. Min sexlust försvann helt, jag orkade inte umgås med vänner längre och brydde mig inte så mycket om vad jag hade på mig. Sov mycket, jobbade mycket och gick upp i mina fritidsintressen.

Det är nu 5år sedan det hemska hände och för ca 6mån sedan började jag komma ur chocken och acceptera vad som hänt, började umgås med vänner igen, slutade med mina mediciner och fick tillbaka min sexlust och kärleken till min sambo. Min sambo sa för inte så länge sedan att det känns som att han fått tillbaka mig och att han börjar se en framtid för oss igen med barn, resor och samvaro. Jag känner likadant, känns som att livsglädjen återvänt och jag har för första gången på länge energi.

Han har aldrig tvekat att lämna mig, har funnits där för mig dessa år, stöttat mig och hjälpt mig på alla sätt och vis. Jag har haft humörsvängningar och pendlat väldigt i humör, skäms väldigt idag för allt det jag sagt och gjort.

Vi har inte haft sex på fem år, min sambo säger att det känns ovant och främmande, vi kramas, pussas och myser men han vill ännu inte ta steget, det vill däremot gärna jag. Han säger att han vill ta det lugnt och verkligen gå sakta fram, att han också håller på och läker efter dessa tuffa år.

Jag försöker underlätta här hemma genom att städa, laga mat, hitta tid för mys och gos, det verkar som att han uppskattar det. Är dock rädd för att gå för fort fram. känns konstigt att han vill ta det så lugnt? Varför?

Går det att komma tillbaka? Ska jag vänta in honom, låta han ta initiativ eller ska jag fortsätta ta initiativ? Känns som att tiden kanske rinner oss förbi med barn, han är 40, kanske att hans fertilitet avtar?