gravida överallt!

Jag är villig att hålla med! magar å småttingar vart man än går!
å aldrig känns det som kommer en själv få uppleva detta mirakel.

Jag och min man blev gravida för 1,1/2 år sen men fick tyvärr föra ut mina tvillingar i v 18. sedan dess har det inte hänt något. vi får hjälp från våran läkare med prego-time och Lutinus samt vid denna äl fick jag även en injektion av Pregyl. Nu väntar jag tills på måndag då jag skall göra ett grav-test.

men jag vet inte,, visst jag har fått ömma bröst, och har små ont i nedre delen av magen men jag tror bara det är kroppen som spelar mig ett spratt även denna gången som så många gånger förut.

Samtidigt vet jag hur mitt mående kommer vara på måndag när det visar negativt på testet, världen kommer att rasa! Hur länge orkar man? Hur länge har ni försökt?

Förstår precis... var 35+ när jag fick mitt första missfall och sedan ännu ett och då tänker man att det aldrig kommer att gå vägen. Vänner som jag aldrig trodde skulle skaffa barn blev plötsligt gravida, andra fick oplanerade sladdisar och överallt såg jag bebismagar... på stan, på tv... ÖVERALLT! Och det gjorde så ont att se deras lycka medan jag själv mådde så dåligt och längtade så. Och så skäms man för att inte kunna vara glad för andras skull. Att man är en sådan hemsk vän att man inte klarar av att se deras nyfödda utan att vilja gråta.

Jag hoppas verkligen att det går bra för er allihop. Vi fick till sist en underbar flicka, men vägen dit var lång och plågsam. Använde både Progesteron (gulkroppshormon) och Trombyl (blodförtunnande) den gång det gick vägen, så kanske det kan hjälpa med lite medicinering?