tjejjenn skrev 2014-06-01 20:47:40 följande:
Jag är kvinna och är för jämställdhet men kommer aldrig kalla mig feminist just pga alla manshatare som kallar sig feminister.
Threezool skrev 2014-06-02 09:44:43 följande:
Så är det för mig med, vägrar kalla mig feminist då det i dagens läge har tappat allt som har med jämlikhet att göra och nu istället har blivit ett redskap för att ge igen på män pga tidigare orättvisor. Tycker det är jävligt synd och speciellt mot de äkta feministerna där ute och de som startade rörelsen en gång i tiden. Därav kallar jag mig istället för humanist och ekvivalist.
Tänk om tänk rätt.
Jag har haft mina törner med feminismen och det var en tid då jag av olika skäl inte ville kalla mig för det. Skälen var väl i grund och botten 2:
Jag ansåg feminismen skuldsätta män.
Jag ansåg att vi kunda jobba för feminismens mål utanför feminismen på ett bättre sätt (då feminism inte tycktes inkorporera män på ett bra sätt i agendan).
Nu har jag tänkt om, tänkt rätt.
Först och främst, feminismen är BRED, det finns många feminister, och man behöver inte som feminist stå till svars för idioter bara för att de är feminister. De övervägande flesta driver dock frågan bra.
Könsroller har en problematik, och det är viktigt att komma underfund med detta. Vi har en stark identifikation vid vårt kön, och det ok - jag är stolt över att vara man, på samma sätt som man kan vara stolt över sin vita eller mörka hy. Det är helt enkelt så att det kroppsliga är oerhört viktigt för vår individ.
Problemet är just att det kroppsliga tar inte slut vid fingertopparna - det tar över även det sociala rummet. Det är viktigt att se att feminism inte bara är en politisk fråga om lönfördelning. Det finns ett otal exempel på hur bara ett kvinnligt namn får en annan reaktion än ett manligt - till mannens fördel.
Detta har forskning visat, det går liksom inte att förneka.
Men hur hanterar man det som man? Jag tror många vägrar acceptera och känner sig skuldbelagda, förnekar att problemet finns i det mellanmänskliga, avfärdar feminismen, och nöjer sig med att tycka att "alla är minsann lika värda". Tomma ord med andra ord. Vad har dessa ord för betydelse om man ständigt förnekar det mellanmänskliga strukturella problemet? I det mellanmänskliga är vi inte alls lika värda - det finns
t.om. forskning på det!
Med dessa resonemang i bakhuvudet har jag bestämt mig för att jag visst är feminist. Jag behöver inte ta på mig ett personligt ansvar för att jag blivit född som man. Men det är mitt ansvar att begrunda hur min bakgrund i olika sammanhang gynnar (och i andra missgynnar) mig. Så hur skulle jag kunna ta avstånd från feminismen? En drivkraftig diskurs som kraftigt ifrågasätter både det mellanmänskliga och det arbetsmarknadpolitiska.
Feminismen bör betraktas som ett värdefullt verktyg. Varför kasta bort hammaren när det är det bästa vi har för att slå in spiken?!
Därtill, just att feminismen vågar kliva en och annan på fötterna, detta är bra. Det betyder inte att man förespråkar ett förtryck mot män - det innebär att man är redo att gå tankegången ut och betrakta resultatet. Man behöver inte avfärda på direkten. Vad är ni rädda för, gällande feminism? För mig var det den egna identifikationen som spökade.
