Varför har jag oförmågan att lämna destruktiv relation? :(

för ditt barns skull behöver du hjälp för att ta dig därifrån och för att kunna stanna borta från honom behöver du nån som hjälper dig inse vad som händer i ditt liv .  Ta kontakt med kvinnojouren och begär hjälp.  

Jag är i samma sits, har dock inga barn. Vi har varit tillsammans i ca 10 år, blev tillsammans som väldigt unga. Fattar inte själv att jag itne klarar av att ta mig ur det men orken är liksom borta. Får höra att "ingen stannar så länge som du" (av polis)så tydligen är det ovanligt. Har du anmält honom någon gång? Är det någon som vet om hur du har det?

Jag har inte varit i dina skor men dom kör ett tema i P3 morgonpasset nu om våld i nära relationer. Du kan säkert få stöd av en kvinnojour också om du har en sådan i närheten att vända dig till.

Jag vet inte heller varför man inte lämnar men jag tror ett samtalsstöd skulle vara det bästa för att få hjälp att lämna.

Jag är själv gift i ett destruktivt förhållande men det förekommer inget våld. Däremot har glädjen, lusten och orken försvunnit. Träffade en kvinna som i stort sett har samma erfarenhet som du. Det har i nästan 20 år förkommit misshandel och kränkningar och det finns ingen kärlek kvar. Både hon och jag har fallit för varandra. Vansinnigt förälskade helt enkelt och tillsammans började vi drömma och få planer. Nu började allvaret och jag har börjat min process för skilsmässa, men min "livskamrat" klarar inte av att lämna. Hon klarar inte längre ens att ha någon form av kontakt med mig. Hon väljer att stanna kvar och vara likgiltig inför livet. "Ibland är det ju i alla fall drägligt" säger hon.

Jag vet inte varför hon inte lämnar mer än att hon har blivit helt förstörd i sin relation och har inget självförtroende kvar. Hon vågar inte lita på någon och hon vet vad hon har och är rädd för att hamna i tomma intet.

Gör inte som hon. Se till att få den hjälp du behöver och ta dig rum medan du fortfarande har lite styrka och hopp till livet.

Jag själv får försöka sörja det jag inte fick och försöka glömma att hon lider, för jag får inte ge henne den tryggheten och glädjen som hon behöver.

att han har makten över dig beror egentligen på att han bit för bit bryter ner dig , ditt självförtroende raseras sakta men säkert och han matar dig med så mycket negativt att du till sist börjar tro det han säger .  

Du börjar liksom alltihopa med att känna stor hopplöshet och den gör dig handlingsförlamad, skulle du börja tänka på att hitta lägenhet , ringa för hjälp osv kommer din första tanke vara att "oj vad jobbigt, oj vad omständigt, nej jag får se hur jag gör, inte idag, och nu har han faktiskt varit snäll ett tag" osv...

Hela tiden finner man automatiska ursäkter för att inte gå därifrån, man kan känna trygghet inför det välbekanta man ändå har och känner fullständig panik inför att gå därifrån. Du vet din identitet i ert äktenskap, du är fru och mamma. Men vem är du om du lämnar? Vem ska du bli ?  Det kan vara oerhört skrämmande. 

och det man känner igen, det invanda och trygga är det som gör att man går tillbaka. Man minns kärleken och man minns det som man blivit lovad. Nu den här gången ska det bli bra, den här gången håller han vad han lovar.  Den här gången ska jag verkligen bli den fru han verkligen vill ha. Kanske också tanken på att han hittar en annan blir jobbig, ska en annan kvinna få mannen jag älskar? Det blir ångest.  

Att bli ifråntagen sin självkänsla och självförtroende är också ganska bekvämt på många sätt. Man kan gå runt och ha sitt liv och vara rätt skönt radiostyrd. Man behöver inte ta några beslut , man vet hur dagarna ser ut i det stora hela, inga överaskningar och man finner sig i det mesta.  Att då behöva själv ta beslutet att gå därifrån blir motigt, att själv få börja tänka igen och få börja känna.  Kroppen slår ifrån och går i försvar , psyket strejkar och tar inte in informationen. Det är enklast att stanna kvar.  ångesten sliter inom en. Förnuftet vet att man borde gå, gå och gå och aldrig komma tillbaka.  Men hjärtat och hoppet säger stanna, det kan ju vara något bra i det här också.  Inte behöver man flytta för att det ska bli bra, han har ju lovat, jag har lovat. Det skulle säkert funka om jag bara... om han bara....    

Illusionen av hur det perfekta parförhållandet ska vara är det som gör att man går tillbaka.  Partnern vet exakt vilka knappar han ska trycka på för att få en att stanna - det är klart han vet det - det är ju han som skapat den du är ...   

Rädsla och hot följer med. Går du får du inte träffa ditt barn något mer. Går du ska alla få veta vilken hora man är, går du får inte ta med dig något du äger.  Alla ömma punkter som går att trycka på trycker partnern på när man säger att man ska lämna.  Lämna mig och se hur länge du klarar dig utan mig säger han med ett flin...  

Det här är psykologiskt spel helt enkelt. Du måste genomskåda honom och hans bluff för att lyckas hålla dig därifrån. 

Tack för alla svar! Saken är den att precis när jag lämna honom hade jag tagit min "sista energi" och fixat lägenhet och verkligen planerat min "flykt" in i minsta detalj. Men sen var jag ju inte tillräckligt stark och gick tillbaka. Men min familj (som inprincip vet om hela situationen förutom det fysiska våldet som hänt) har hjälpt mig att behålla lägenheten. Så jag har alla all möjligheter att bra dra egentligen. Våra saker har han ju sagt att jag inte får men jag bryr mig inte om dom. :( men hans ord att jag förstör mitt liv, vårt barns liv om jag lämnar. Att jag kommer bli en hora på gatan om vi skiljer oss.. Jag vet att det egentligen inte stämmer men ändå så har det en så hård inverkan på mig. Att han dessutom blivit bättre gentemot mig efter jag kommit tillbaka får mitt dåliga samvete att spela in. Och orken är totalt försvunnen även fast hoppet fortfarande finns kvar. Jag har aldrig anmält honom, har inte mage att göra så mot mitt barns pappa som är en oftast väldigt bra eller åtminstone snäll pappa (ställer dock aldrig upp för mig om jag har jobb och liknande och behöver "banvakt") När jag ringde kvinnojouren förra sommaren fick jag bara höra att jag kan komma dit & sova 1-2 nätter om de skulle behövas. Inte mer, för att jouren är överbelastad. Men blev ej erbjuden samtals hjälp. Men hur är det för er som själva varit med om samma, har ni gett upp helt? Eller finns hoppet kvar, vad är det som får Er att stanna, ? Också ord om att du aldrig kommer klara det?

Samma här, alltså all min kärlek till honom är borta med vinden. Men endå bryr jag mig om honom på något vis, och i och ned att han är 17 år äldre än mig känns de som om jag sviker honom när han "vigt sitt liv till mig" Men ah.. Fan jag tycker man blivit så konstig och ingen förstår en. Och jag förstår att ingen heller gör det för det är en så konstig ekvation. Jag måste gå med kläder som täcker från halsen ner till tårna, så de (faktiskt få) blåmärken jag haft på armar har ingen någonsin sett. Det har mestadels vart örfilar och strypgrepp och slag mot bakhuvudet/ öronen. Jag känner det, men ingen annan har en aning om att det hänt, det är väl så han ville ha det. Misshandlar han dig ofta? Har du några "egna" vänner? När jag kom tillbaka har han inte slått mig en enda gång och i början hade vi det riktigt bra, som när vi träffades i början av vårt förhållande. Men hans beteende smög sig Sakta men säkert tillbaka & nu är han lika psykande som innan, håller mig i ett järngrepp :/ När jag säger till honom att han beter sig väldigt illa och att hans beteende inte är normalt skjuter han över allt på mig och säger att jag borde se hans bra sidor, inte bara det dåliga..

Men för #¤%"#&¤!!!!!!!!!!!
GÅ!
Man ska inte ta skit i ett förhållande. Har han slagit så polisanmäl. Den enda som kan förändra situationen är du och du måste bara ta mod till dig att bryta med honom. Det är din skyldighet både till dig och ditt barn. Du kan inte vänta till han slår ihjäl dig eller ditt barn.
Du ska absolut inte tro på någonting han säger och makt har han över dig bara för att du låter honom ha det.

Du kan säkert få hjälp här: www.kvinnojouren.se/