Varför har jag oförmågan att lämna destruktiv relation? :(

Nej jag håller med dej. Jag levde med psykiskt våld och i viss mån fysiskt våld också i 12 års tid. De sista tre åren hade jag helt givit upp och jag väntade bara ut honom. Lämna hade jag aldrig vågat göra, eftersom han hade lovat att döda mej om jag gjorde det. Han hade också lovat att föra bort barnen, med hjälp av sin bror skulle han kunna gömma undan dem. Och jag betvivlar inte att de hade genomfört det om de hade känt för det. 
Att lämna en destruktiv relation där man under lång tid blivit nedbruten, hotad, skrämd skadad, fråntagen sin personlighet, man har internaliserat honom och hans världsbild ( eller hennes om det är tvärtom då) man ser inga utvägar, bara stoppskyltar. När andra ser honom som en charmig härlig trevlig person som de absolut inte vill höra nåt skit om ( man kan alltså inte berätta om honom, blir inte trodd) Att försöka lämna i ett sånt läge är en bragd. Har ingen likhet med att gå ur en frisk relation. Där kan en bli the bad guy, självklart. Vänner kan välja sida osv, men det är inte jämförbart

Jag hade äntligen allting redo, sparat ihop pengar, hittat någonstans att bo osv, men tyckte det var så sorgligt så jag satte mig ner innan och hade ett "allvarligt snack" med honom om hur jag kände om det han gjorde mot mig. Han gav mig massa löften... och jag stannade.

När han självklart inte höll sina löften blev jag så arg på honom. Inte ledsen, inte offer, bara arg. Jag krävde av honom att han skulle hålla sina löften, och han krävde att få bete sig som han gjorde. Men jag backade inte, och det blev mycket konstiga situationer.

Ett exempel: Vårt sista bråk handlade om vad vi skulle ha i bokhyllan. Vi hade olika åsikter och jag sa "vi kan prata om det och kompromissa". Han sa, bokstavligt talat, "nej, blir det inte som jag vill så får det vara". Eller inte sa, skrek, grinade, hotade, slog, hotade och skrek lite mer om att det var han som bestämde och jag bara var en hora som skulle lyda. Men jag gav mig inte, jag sa vi kan diskutera det här och kompromissa. Det fortsatte i flera dagar, han kom till och med hem på från jobbet bara för att bråka om det där igen. Han gjorde illa mig flera gånger. Men jag gav mig inte vad han än gjorde. (Av principen, skiter fullständigt i bokhyllor) När han insåg att han inte kunde få som han ville med mig längre så dumpade han mig. Så tog jag mig loss! Det tog all min kraft, och jag är väldigt ledsen att han valde aggressiviteten framför mig, det var så hemskt att han verkligen medvetet gjorde det valet, men jag ångar inte att jag stod på mig och har ingen som helst lust att gå tillbaka, nu när jag verkligen fick veta, vilket jag säkert hade haft om jag lämnat honom första gången.

fast egentligen handlar det inte alls någonstans om att man är redo.

Det var ren flytkplanering. Jag insåg att jag skulle dö om jag stannade kvar och det var ren och skär dödsångest som fick mig att handla. Det var iskallt planerande som höll mig uppe. Tanken på att överleva. 

Hela min kropp skrek - fly fly fly fly. och det var det som min planering handlade om. 

och jag planerade min flykt så det inte fanns någon väg tillbaka helt enkelt för att jag visste att jag skrev under min dödsdom om jag stannade kvar eller återvände. Om inte han tog död på mig skulle jag ta mitt eget liv.  Att dö eller dödas - det var frågan... 

Så när jag ringde min vän var det att fly.  Jag tog mina två kassar och mina fotoalbum under armen och flydde. 

så det handlar inte om att man ska vara redo, det handlar om att man måste inse att det inte finns några alternativ.  När man får den insikten är det bara att kliva ut genom dörren och fly.  Punkt.  

En sak som jag upplever om och om i mitt jobb med misshandlade kvinnor är att de som lämnat innan de är redo (  och då menar jag att man är redo i huvudet, är färdig med relationen) är de som återvänder. 

Sen kan man hamna i akuta situationer som gör att man måste lämna på stört. 
Men även då är det många om går tillbaka om de inte var färdiga med relationen eller sin egen situation i huvudet. 
Det jag menar är att det är kvinnan själv som vet när hon kan lämna, hon skall inte plockas bort av oroliga släktingar, eller vänner. Risken är då enorm att hon går tillbaka och att våldet trappas upp. Den skuld hon då känner gentemot de som bara ville hjälpa henne kan hålla henne ifrån att prata om det våld hon råkar ut för ( igen)  Mellan 5 och 7 gånger tar det i snitt för en kvinna att lämna en destruktiv relation. 

jag upplever att du ändå var klar, redo, nr du bestämde dej för att göra en flyktplanering och sen genomföra den. Hade du inte varit klar, så hade du kanske gått tillbaka efter en tid borta från mannen. 
Grattis till att du kommit därifrån

Så här i efterhand så fattar jag inte att jag inte gjorde det mycket tidigare, var tillsammans med en "man" i 4år som psykiskt bröt ned mig. Jag som vanligtvis är stark psykiskt började tvivla på mig själv. Jag lämnade för 4år sen och är idag tillsammans med en riktig MAN som är sund i huvudet.

Det är inte så lätt när man är inne i smeten och man vet att det vänner säger stämmer men man kan inte riktigt ta in det. Man hör rösten i huvudet som säger att personen är skev men lik förbannat stannar man. 

En av mina bästa vänner kom till mig för ca 2år sen och det uppdagades att hennes man sen 20år tillbaka har brutit ned henne psykiskt slagit henne mm.

Jag hjälpte henne att lämna fanns vid hennes sida nästan dygnet runt i 3månader, missunnade mina barn tid med mig. Dock var jag tvungen att börja göra mina åtaganden igen och då nästlade han sig in igen, hon flyttade in igen.

Dom är nu tillsammans med svinet igen och hon får inte längre ha kontakt med mig hon var till och med otrevlig sist jag ringde som att det var mitt fel som försökte finnas där när hon gick. Idag har hon bytt nr och jag är blockerad på fb. Gör mig ont då vi känt varandra sen vi va 0år dvs i 38år. 

Hon var väl helt enkelt inte redo. Jag hoppas hon blir det någon gång och hon ska veta att jag står här med öppna armar.

Blir ledsen av tanken om hon slösar bort sitt liv på en man som man inte ens kan kalla MAN.

Hoppas TS snart självmant tar sig ur det och lever det liv som hon förtjänar.

tänker på ordet "redo" 

kan det inte vara så att när man får självinsikt - det är att vara redo... 

den som klamrar sig fast vid hoppet om att nästa gång blir det bättre.. han lovar ju osv osv... det är ju ren förnekelse egentligen.  Och då har man inte kommit till att ha självinsikt . 

För när väl självinsikten kommer , då kan man inte längre värja sig, alla ursäkter faller platt till marken och det finns inte längre något att klamra sig fast vid.  Det är då man inser att man måste gå. 

Jo när man kommer till den punkten att man inser att detta inte kommer att ändras, jag har inga känslor kvar, alls, jag är neutral inför den här personen. Han kan då inte locka tillbaka mej när jag bott ifrån honom en tid. 
Det finns en kanonbra bok som heter " Varför går hon? " Där listas anledningar till varför en kvinna lämnar ett destruktivt förhållande och knepigt nog är de ofta desamma som får henne att stanna kvar

Den dagen du slutar tycka synd om dig själv.Den dagen du ser ditt rätta ja i spegeln o tar ansvar över ditt liv o ditt barn. Ja lever med skyddad id idag inte många som fått det i sverige med nytt namn allt.Men ja tror vi kvinnor som blir blev,misshandlade måste erkänna att vi under denna tid blir sjuka oxå o behöver hjälp.Det blir som ett missbruk. Du e ju där för du själv valt det eller hur .? frågan du bör ställa dig nästa gång han slår o du stannar kvar.Vem e sjukast, han eller du? mvh en som nästan dog

Jag undrar en sak. I alla dessa förhållanden låter det som att mannen inte vill att hon ska lämna. Hotar att döda henne osv. I vårt förhållande är det tvärtom. Han vill att jag ska göra slut. Jag vill att han ska försvinna i tomma intet så jag slipper bli utsatt för all denna psykiska (och i nått fall fysiska) misshandeln. Men vi har två barn och det känns som inget händer. Jag äger ett hus själv som jag inte orkar göra i ordning för försäljning. Därför kan jag inte bara flytta. Har inga vänner eller släktingar som är nära som jag kan ta hjälp av. Vill bara att han ska försvinna helt och hållet. Men varje gång vi haft rejäla bråk så kommer han tillbaka. Förr var det jag som grät och bönade och bad. Ville ha en "hel" familj. Men nu när jag slutat med det är det han som kommer. Men han ber aldrig om ursäkt för något, inte en gång.

Så frågan är, hur gör man här?

Gå i terapi ta tag i dina problem och samla kraft att gå en gång för alla svårare än så är det ju inte.