Anonym (två barns mamma) skrev 2014-06-15 07:15:11 följande:
För mig var den tanken det första jag förstod när jag skulle skaffa barn. Det är ett stort ansvar, massa plikter, åtagande, offrande, dåligt med sömn, med tid, med ork, med tålamod. Jag förstod att det skulle bli jobbigt och även det SS jag ja till när jag valde behålla. Hur tänker då dom som ångrade sig? Trodde alla det skulle bli rosenskimrande rött? Förlossningdepression? Eller svårt med anknytning? Alla säger ju liksom hur jobbigt det är. Men den kärlek, lycka och glädje jag har över mitt barn är ju det som får mig kämpa igenom det jobbiga. Alla trötta nätter kan vara som bortblåst när barnet ler eller säger nåt. Hur känner en mamma som ångrar sitt barn? Behandlar hon barnet annorlunda? Orkar hon härda igenom jobbiga stunder om hon bara tänker att hon ångrar barnet? Gör hon då allt som en mamma som önskar sitt barn och älskar det och inte ångrar det?
Jag trodde att det skulle vara jobbigt, men jag har väl levt ett skyddat liv eller nått, för jag insåg inte HUR jobbigt det skulle bli. Sen var det andra saker också, jag hade ett dåligt förhållande med pappan, vi hade ont om pengar, jag var väldigt fastlåst osv utan någon avlastning alls. När barnet var nått år så brukade jag rymma hemifrån. Jag gick helt enkelt upp innan pappa och barn vaknade och drog ut hela dagen, skrev en lapp med "idag får du ta hand om X". Det var ÄNDA sättet jag kunde få avlastning, eftersom pappan var ett as. Men sen lämnade jag honom och sen dess har det blivit mycket bättre. Men jag känner att jag miste flera år av mitt liv där. Jag har alltid älskat mitt barn med kärleken har varit "bittersweet". Jag kände länge att jag hade kunnat lämna om jag inte hade haft honom. Men nu när jag är nöjd med livet, är jag även nöjd med mammarollen. Dock är jag glad att småbarnsåren är över! Jag var INTE redo för att bli mamma när jag blev det, men nu har jag växt ikapp lite tror jag. Fast jag råkar ha en 6-åring istället för en bebis
.
