Vi finns, vi som ångrar barn

Ångrar delvis mitt barn. Skaffade som någon annan redan sagt barn vid fel tidpunkt och under fel omständigheter. Ångrar inte barnet och vill inte ha honom ogjord men ångrar att jag fattade beslutet att bli gravid. Mäktar knappast med honom men det gör pappan ännu mindre så jag har inget val (förutom att överlämna honom till samhället att vårda). Nu när han blivit några år och inte är så krävande längre orkar jag till slut älska honom nästan hela tiden. Har alltid gjort allt i min makt för att han inte skulle märka av mina känslor men har ändå ofta oroat mig för honom. Han är ett barn, en människa och förtjänar att känna sig ovillkorligt älskad. Det är svårt att vara förälder. Och väldigt mycket svårare för vissa än för andra.

Kontentan är väl att jag ångrar mitt barn eftersom jag inte alltid orkat vara den förälder som han förtjänar och att inget barn förtjänar att leva så.