Vi finns, vi som ångrar barn

Jag hoppas bara att dina barn inte märker av att du ångrar dem, och tycker att de är till besvär.

Jag växte upp med sådana föräldrar, både jag och min bror har blivit skadade av det.

Jag kände mig alltid i vägen som barn och önskade redan som femåring att jag inte hade blivit född för att det kändes som att jag bara var ett jobbigt måste för mina föräldrar, kände mig inget värd och fick som följd av det världens sämsta självförtroende, vilket har lett till både självskadebeteende och ätstörningar under uppväxten.

Då kan jag tillägga att de gjorde nog allt de kunde för att inte visa det, de var inte elaka på något sätt överhuvudtaget, snarare tvärtom, ändå hade jag alltid en känsla av att vara i vägen, och nu i vuxen ålder har de båda erkänt att de ångrade sig, men att det nu är roligt när vi är vuxna och kan ta hand om oss själva. Det tog oerhört hårt på mig att få det bekräftat, även om jag vetat det hela tiden. De beter sig och ser på mitt barn på ett helt annat sätt, det syns verkligen att de älskar honom och att han är önskad och älskad, så var det aldrig för mig och min bror. Men jag antar att det passar nu när de slipper offra sig själva för barnbarnet, de vill tydligen bara ha det roliga med barn. Medan jag som liten lärde mig tidigt att anpassa mig, hålla mig ur vägen och fixa så mycket som möjligt själv bara för att inte störa mina föräldrar...

Tycker att man verkligen ska vara 110'% säker på att man vill ha barn, är beredd att offra mycket för sina barn, är beredd på att det inte bara är positivt med barn osv, innan man beslutar sig för att skaffa ett. Att ångra sina barn och gå runt och känna så konstant, det kan jag nästan lova att barnet märker av, vare sig man visar det eller ej, och det kan förstöra barnets uppväxt, tänk på det...

Så jag hoppas verkligen att dina barn TS och alla andra barn vars föräldrar ångrar dem, inte märker av det, det kan bli en katastrof.

Jag valde aldrig att bli till, mina föräldrar valde det. Och jag fick min barndom förstörd och har ingen bra relation alls till mina föräldrar idag, hur mycket de än försökte bita ihop och "inte visa" vad de kände...

Men vad vet du om hon märker av det eller inte? Mina föräldrar ångrade sitt val att få mig och min bror, och de trodde att vi aldrig visste om det, eller kände av det. De gav oss närhet, de var aldrig elaka på något sätt, de gjorde nog sitt bästa för att inte visa det, ändå har jag hela min barndom gått omkring med en känsla i kroppen att jag på något sätt var oönskad, i vägen, ett nödvändigt ont. Jag försökte hålla mig undan i barndomen för att inte störa mina föräldrar, låtsades alltid vara nöjd för att jag bara ville vara till lags. Som femåring önskade jag själv att jag aldrig hade blivit född för att jag kände att jag bara var i vägen för mina föräldrar. Kände på något sätt på mig att närheten som jag fick aldrig var äkta och ärlig. Fick ett kasst självförtroende och drabbades av både psykisk ohälsa, självskadebeteende och ätstörningar från låg ålder. Jag tror att de flesta barn märker av det oavsett om man vill eller inte. I vuxen ålder har de erkänt att de aldrig skulle ha skaffat barn om de fått göra om valet, att livet inte blev som de tänkt sig när de fick barn, att de hade velat ha det på ett annat sätt osv. Det tog så hårt på mig och jag kommer aldrig att komma över det. Därför tycker jag att man ska vara 110 % säker på att man verkligen vill ha barn innan man skaffar ett, verkligen försöker förstå innebörden med att ha barn, förstå att man blir tvungen att offra saker, att man blir tvungen att sätta sina barn i första hand. Är man inte 110% säker på sitt val så tycker jag att man inte ska skaffa barn. Det kan förstöra ett barns barndom att känna sig oönskad och oälskad hela sin uppväxt.

Okej. Det enda jag kan göra är att hoppas att hon inte märker av det. Men varför sa din mamma det till dig överhuvudtaget? Gjorde det inte ont att höra det?