Anonym (osäker)

Äldre 14 Jun 12:16

780 svar

Vi finns, vi som ångrar barn

Har egentligen allt på min sida: Färdig utbildning, bra SGI, snäll kille som älskar barn och vill ta sitt ansvar. Lagom ålder. Lägenhet. Pengar.

Bebisen var inte helt planerad men kommer inte helt olägligt heller. Känner fortfarande ibland att jag hoppas det blir missfall av det här. Men, nu är det för sent att ångra sig och tycker det är viktigt att vara öppen med min osäkerhet snarare än att låtsas som den inte finns där. Känner mig ibland väldigt ensam här på FL med alla lyckliga som väntar barn.

Jag är inte helt lycklig. Jag är inte helt olycklig heller, men inser vilket enormt stort beslut som det här ändå är - vilka otroliga uppoffringar jag måste göra och hur mycket av mitt bekväma trevliga södermalmsliv som kommer att ändras för all tid och framtid.

Jag är rädd att bli socialt isolerad. Jag är rädd inte kunna gå ut på restaurang, det är det trevligaste jag vet. Jag är rädd att bli fast i hemmet, samtidigt får jag ångest av tanken att sitta och fika hela dagarna med andra mammor och diskutera bajs och kiss och vafan. Jag är ledsen för att mina fina tuttar kommer bli förstörda. Jag är orolig för min karriär. Jag är ledsen för att sexlivet kommer att gå åt skogen, fan vi har det ju så bra (det var ju också därför det blev en oplanerad bebis). Jag är ledsen för att vår vinresa till frankrike i sommar nu kommer bli en juice- och läskresa för min del (fånigt kanske men jag hade verkligen sett fram emot resan!). Jag är rädd att barnet kommer ha någon svår sjukdom och ge mig en massa sorg och oro.

Känner mig extremt egoistisk som är ledsen för alla de här självupptagna sakerna, men tror det är viktigt att erkänna att ett barn inte bara är den gåva alla tjatar om, utan också en sorg. Jag har ett bra liv, jag är nöjd med mitt liv, jag vet inte om jag vill att det ska förändras - det är så otäckt! Jag hoppas verkligen att förändringen är till det bättre men det kan man ju aldrig veta.

Anonym (osäker)

Äldre 14 Jun 13:04

#41

Ann Cistrus skrev 2014-06-14 12:33:57 följande:

Jadu... En del av dina rädslor ligger utanför din kontroll (risk för sjukdomar, kroppsliga förändrigar osv) och en del har du mer kontroll över än du kanske tror. Socialt isolerad blir du bara om du väljer att vara det. (Såvida du inte bor på landet utan bil) Det finns massor av aktiviteter för föräldrar som går hemma och det finns massor med hemmaföräldrar som känner som du! Det är lätt att snöa in på kiss och bajs när man sitter och pratar med andra småbarnsföräldrar men jag har märkt att i princip alla är förmögna att prata om annat om man bara för det på tal

Jag tror man gör en tankevurpa om man förväntar sig att föräldraskapet ska vara odelat positivt eller negativt. Det är både och. Vissa dagar är underbara, andra är riktiga skitdagar, en del dagar är blaha. På en och samma dag kan jag känna kärlek så stark att det känns som om bröstet ska explodera för att en kvart senare bli rosenrasande (på samma individ...). Ibland tänker jag att det är en välsignad tur att jag fick barn och får uppleva att vara förälder och det finns dagar då jag tänker "vad i helvete har jag gjort?".

Du har en cool resa framför dig!

Tack! Känns bra att veta. Tror det kommer att gå fint det här, har ju alltid sett framför mig att jag skulle ha barn men nu när jag sitter här, förstoppad och finnig och dödligt trött, känns det ibland som livet nog ändå hade varit schysst som iskall barnlös karriärist eller något. Det spelar nog in att jag är den första i min bekantskapskrets som är med barn så jag har ingen kompis att luta mig mot, dessutom har jag själv lite halvbra erfarenheter av att känna mig oönskad när jag växte upp. Men, jag är inte min mamma och min kille är inte min pappa, våran livssituation är väldigt annorlunda och jag är glad att jag någonstans tar ett medvetet beslut att köra på med det här -

Anonym (osäker)

Äldre 14 Jun 19:33

#152

Jonasson skrev 2014-06-14 14:49:29 följande:

Herregud säger jag! Får ju verkligen hoppas att du får perspektiv på saker och ting när du väl får barn. Du kommer tids nog kunna gå på restaurang och åka på vinresor igen även om det kommer se annorlunda ut på dina framtida restaurangbesök. Skrattar när jag tänker på restaurangbesök med min vilda 5-åring, ingen njutning direkt.
Själv tycker jag det är skönt att släppa på allt det där ego-tänket som man har haft hela tiden före barnet. Man förstår att livet inte bara är att jaga så mycket fördelar det går att hitta till sig själv. Man lär sig upptäcka världen på nytt, alla små detaljer genom sitt barn. Så mycket glädje även om mycket av ditt liv nuvarande liv kommer gå upp i rök. Vilket säkert bara är bra för ingen kan må bra av för långt, trendkänsligt liv i SOFO med omnejd. Finns annat än krogen, fula trendiga kläder, stoppa korv och baka surdeg.

Kul att höra vilka fördomar man drar på sig bara för att jag sade vart jag bor någonstans! Kan nämna att du helt har missuppfattat situationen. Tråkigt att höra att den där översittarattityden fortfarande finns kvar så fort man inte är helt jävla överlycklig över sin graviditet och ser barn som ens huvudsakliga uppgift här i livet. Tyckte jag var ärlig med tankar som jag tror att många delar, och tror det är naivt att tro att allt som varit viktigt för en tidigare i livet plötsligt automatiskt kommer att sluta vara viktigt bara för att bebisen kommer och man får "perspektiv på saker och ting". Tycker inte det är egoistiskt att ta hand om sig själv och bygga sig ett liv man mår bra av, med eller utan barn.

Tror den där självutplånande lyckliga modern är en riktig kvinnofälla. Tycker TS är jättemodig som startade tråden! Om det är något som inte är bra så är det olyckliga mödrar som inte ens vågar erkänna det, utan tar ut det över barnen istället.

Anonym (osäker)

Äldre 14 Jun 20:25

#163

Indianica skrev 2014-06-14 20:14:05 följande:

Jag har inte läst varenda ord i tråden, men för mig rimmar det väldigt illa att man inte vill leva tillsammans med den man älskar, kärlek till någon är för mig absolut inte synonymt med att man lika gärna kan vara utan den personen, tvärtom brukar man bli förkrossad om man inet får vara med den man älskar. Men det är klart att om du nu inte kan förklara det närmare än så här så är det ju bara så.

Jag älskar oftast min kille, vi har varit tillsammans i snart 10 år. Men ibland gör jag inte det, häromdagen bråkade vi och så skrek jag att jag var glad att han skulle resa bort så jag slapp se honom. Just då älskade jag honom inte alls. Men sedan pratade vi lite mer om varför jag var besviken och så älskade jag honom igen.

Har aldrig haft det svårt att hålla ihop långa förhållanden, tror det handlar om att jag inte kräver den där konstanta eviga kärleken, utan känslorna kan gå upp och ner utan att det blir katastrof. Jag kan inte lova att jag kommer att känna ovillkorlig kärlek för mitt kommande barn exakt varenda sekund, det kommer säkert finnas tillfällen då jag ångrar det. Men förhoppningsvis är dessa tillfällen flyktiga och övergående, orsakade av trötthet eller oro eller någon sorg, och om jag är mogen nog att inse att det bara är tillfälliga känslor som inte behöver bejakas, så kan jag säkert undvika att barnet går omkring med en känsla av att vara oälskad.

Anonym (osäker)

Äldre 14 Jun 20:36

#172

Anonym (duärinteensam!) skrev 2014-06-14 20:33:56 följande:

Vad fint med fler som kan tala om hur JAG känner. Det visste jag ju verkligen inte själv. Jag har inte saknat något från min mamma. Hon är helt klart bäst och jag respekterar och älskar henne än mer efter att ha fått veta att hon egentligen ville ha ett liv utan barn. Så knip igen.

Det är väldigt många här i tråden som tror sig veta allt om hur olyckliga, egoistiska och bristande vi alla är (utom de självutplånande genomlyckliga urmödrarna, som de själva är, så klart).

Anonym (osäker)

Äldre 14 Jun 20:44

#182

Anonym (Ja) skrev 2014-06-14 20:35:36 följande:

Det är stor skillnad på kärlek till en person du mött som vuxen och som blir din partner och ditt eget barn. Stor skillnad. Det handlar om att man beskyddar sitt barn, det handlar om fortlevnad. Grunden till allt.

Så du menar att kärleken är biologisk? Eller typ genetisk? Eller kanske till och med ett uppdrag från gud? Eller är det lite samma sak?

Visst, hormonet oxytocin (som frisätts när man bl.a. ammar, kramas, har sex eller tar MDMA) ger en kortvarig kärlekskänsla, men mig veterligen finns det ingen biologisk eller naturlig evig barnakärlek. I naturen förekommer det ofta att stressade djur mördar sina nyfödda, detta var också väldigt vanligt historiskt och i kulturer där abort inte är tillåtet.

Jag menar inte att det är naturligt att inte älska sitt barn. Men jag menar att det inte heller finns biologiskt grundad automatisk kärlek. Att tro det (och framför allt att förvänta sig att känna en sådan känsla) är verkligen ett fint recept för att få ångest - särskilt när man råkar vara trött och ledsen och inte känner att man räcker till.

Anonym (osäker)

Äldre 14 Jun 20:50

#190

Jonasson skrev 2014-06-14 20:43:14 följande:

Men du är ju inte självutplånad bara för att du inte kan sitta och häcka på fräcka trendiga restauranger titt som tätt eller inte kan åka på en vinresa. Tycker man att det är en alldeles för stor uppoffring under en kort period i livet så tycker i varje fall jag att man har taskigt perspektiv.

OK, jag trodde i min naivitet att det här med barn inte är något man gör under "en kort period här i livet" utan ett rätt stort ansvar som kommer att påverka mitt liv i grunden. Men om ett barn bara är nåt man kan ta med en klackspark så visst...

Plus att du fortfarande tjatar med dina fördomar om att vara trendig hit och dit, herre gud, jag har pengar och bor i stan, jobbar som ett jävla djur på sjukhuset dagar och nätter och tycker det är trevligt att få maten tillagad, ta ett glas vin och slippa disk.

Anonym (osäker)

Äldre 14 Jun 21:30

#226

Anonym (duärinteensam!) skrev 2014-06-14 21:23:31 följande:

Som sagt, sluta anta så mycket. Hur vet du att jag och andra i tråden inte känner moderskänslor?

Tycker att många verkar ha svårt att förstå att man kan känna väldigt komplexa och dubbla känslor. Nu har jag inte något barn ännu men slits varje dag mellan att önskande titta på gulliga små bodys till bönan i magen, och en fruktansvärd känsla av att "fan vad har jag gjort mitt liv är förstört". Båda känslorna är lika starka, och jag har självinsikt nog att inte tro att mina drömmar, tankar och viljor kommer att automatiskt ändras när bebisen kommer. Jag kommer ha ett barn, men jag kommer fortfarande att vara samma person.

Jag är helt övertygad att jag kommer att älska barnet för det mesta, men det kommer säkert finnas stunder där man är dödligt trött, besviken eller ledsen och den där fantastiska moderskänslan helt enkelt uteblir, och jag istället tänker att det hade varit skönt att vara ensam. Och det måste få vara OK. Man ska naturligtvis inte låta barnet veta det, men att förneka känslan överhuvudtaget är inte friskt.

Anonym (osäker)

Äldre 14 Jun 21:53

#234

Och dessutom anser jag inte att disputera är att göra karriär, det är ju jättelätt att få och genomföra en doktorsutbildning. Däremot att meritera sig vidare akademiskt, dra hem mycket pengar, starta egen grupp och bli professor är svårt, många faller ifrån innan dess. Att göra det med småbarn är svårt, men inte omöjligt.

Tror just den här biten är svår att förstå för dem som inte jobbar inom akademin, även om det nog är lite hårt att säga att det är "jättelätt" att genomföra en doktorsutbildning. Jag tycker det är skitjobbigt. Kommer få ett barn mitt under avhandlingen och är inte speciellt rädd att jag inte ska kunna disputera, däremot livrädd för vad som händer sedan - alla tankar kring postdoc utomlands blir ju komplicerade av bebisen, och ett viktigt projekt som ska dras igång i höst kommer jag ju inte kunna vara med på eftersom jag ska föda. Det är ju inte alla som jobbar under så tuffa och karriäristiska omständigheter, så tror "ånger" av ett barn blir ju klart mer aktuellt när man faktiskt har något som man ger upp.

Anonym (osäker)

Äldre 14 Jun 21:59

#238

Jonasson skrev 2014-06-14 21:48:47 följande:

Men det är ju sant, du tycker ju att det är så himla härligt att sitta på restaurang och sippa på vin och slippa jobbet med disk, det innebär ju att du har anammat det trendiga livet många lever på Södermalm. Nuförtiden behöver man inte gå mer än 10 meter för att hamna på nästa restaurang. Det kryllar ju av restauranger och fik på Södermalm just för att det är så hett just nu. Men vi är så totalt olika du och jag. Jag förstår inte hur restaurangbesöken kan göra att man tvekar på barn. Och barn är ett livslångt engagemang men jag lovar att du inte måste vänta tills dom flyttar hemifrån innan du kan gå ut och äta igen.
Själv bor jag två mil från stan men skulle lika gärna kunna bo på andra sidan jorden, så ofta får jag lust att åka in till stan.

Får jag dra en sista fördom? Du är inflyttad från landet(Värmland eller Dalarna) och har börjat hålla på bajen.

Ha!
Nä.
Jag är född i Stockholm men uppvuxen i en storstad utomlands där min pappa arbetade och min mamma var självutplånande genomlycklig hemmafru (det passade henne för övrigt perfekt och hon var jättegullig!). Jag bryr mig inte om fotboll. Gud du har verkligen hakat upp dig på det här med restaurangen och vinet, är det så jävla konstigt att en person som blivit oplanerat gravid är ledsen för att att hon måste ställa in en sedan länge planerad resa?

Jag skulle kunna ha lite fördomar om dig också men tror du skulle bli förolämpad så jag låter bli.

Anonym (osäker)

Äldre 14 Jun 22:05

#241

Anonym (Ja) skrev 2014-06-14 22:03:20 följande:

Varför just Värmland eller Dalarna ;). Kunde inte låta bli att fnissa lite. Ursäkta Anonym, osäker men som gammal Stockholmska (Norr om Slussen) var jag bara tvungen att dra på smilbanden.

Jag tror jag har samma fördom som Jonasson, att det flyttar in en massa folk från Dalarna, klipper snedlugg, ber pappa köpa bostadsrätt vid Nytorget och har hängselbyxor och är så jävla hippa. Men tycker det var roligt att få samma fördom på mig själv! Inser nu hur dryg jag har varit mot mina stackars utomlänska vänner.

Anonym (osäker)

Äldre 14 Jun 22:27

#253

Jonasson skrev 2014-06-14 22:15:25 följande:

Ja men du är verkligen den första jag stött på som snyftar över att du måste dra ner på restaurangbesök och missar en vinresa bara för att du är med barn, samt även målar upp en katastrofbild för att du förstått att du är tvungen att lära dig hur köket hemma fungerar. Vet ju inte hur långt gången du är men de flesta brukar ju acceptera en oväntad graviditet efter ett tag och sluta gråta över småsaker.
Och vad gäller din karriär så kanske du får nöja dig med ett välbetalt jobb utan möjligheter till vidare avancemang under en period av ditt liv. Vem vet du kanske får en möjlighet att inse att även tid har ett värde.

Skulle verkligen vilja höra dina fördomar om mig. Gissar att de är mer fördomar än vad mina är för till skillnad från dig så har jag varit en hel del i stan medans du förmodligen knappt satt din fot utanför tullarna.

Nej jag orkar inte diskutera med dig mer, du är för aggressiv och dömande. Det som jag först tolkade som lite skämtsamt fördömande verkar vara allvar, och då blir det inte kul, jag skulle verka elak.

Jag vet inte vad det är hos dig som får dig att reagera så starkt över den fullt normala tveksamhet som många känner när de står inför ett stort livsbeslut.

Anonym (osäker)

Äldre 14 Jun 22:43

#257

Anonym (komplext) skrev 2014-06-14 22:23:17 följande:

Ok, relativt enkelt att doktorera jämfört med att skaffa sig en fast position, en grupp och hyfsade anslag. Om man ser på antalet doktorander (som är många), sen antalet post-docs (färre, men ff många), sen de som verkligen får en tjänst och en grupp (ganska få), så inser man att konkurrensen är stenhård och många faller ifrån. Hela havet stormar mellan karriärstegen, där stolarna plötsligt blir färre än 20% i vissa steg.

Som pepp till dig kan jag säga att mannen önskat att vi skaffat barn under hans doktorandtid (såhär i efterhand). Exakt hur lång tid det tar från man antas till man disputerar är egentligen inte superviktigt, däremot är åren efter disputationen väldigt viktiga. För att söka vissa anslag ska man t.ex. vara ung forskare (disputerat inom de senaste 7 åren) och den tiden vill man inte förlora. Klockan startas när man disputerar. Och så räknar de helår, så disputera i början av året, inte i slutet så tjänar du ett år.

Lycka till!

Tack! Hoppas detta går vägen, och hoppas det går fint för din man också! Jag fattade så klart vad du menade men kände mig tvungen att klargöra lite, det är ju många som kämpar med att få gymnasieutbildningen klar ens så det är svårt att förstå den tuffa karriärstegen som finns i forskarvärlden. Bra att veta det där med helåren, det visste jag faktiskt inte! Får se hur detta går...

Vi finns, vi som ångrar barn

INNEHÅLL