Vi finns, vi som ångrar barn

Jag hoppas bara att dina barn inte märker av att du ångrar dem, och tycker att de är till besvär. Jag växte upp med sådana föräldrar, både jag och min bror har blivit skadade av det. Jag kände mig alltid i vägen som barn och önskade redan som femåring att jag inte hade blivit född för att det kändes som att jag bara var ett jobbigt måste för mina föräldrar, kände mig inget värd och fick som följd av det världens sämsta självförtroende, vilket har lett till både självskadebeteende och ätstörningar under uppväxten. Då kan jag tillägga att de gjorde nog allt de kunde för att inte visa det, de var inte elaka på något sätt överhuvudtaget, snarare tvärtom, ändå hade jag alltid en känsla av att vara i vägen, och nu i vuxen ålder har de båda erkänt att de ångrade sig, men att det nu är roligt när vi är vuxna och kan ta hand om oss själva. Det tog oerhört hårt på mig att få det bekräftat, även om jag vetat det hela tiden. De beter sig och ser på mitt barn på ett helt annat sätt, det syns verkligen att de älskar honom och att han är önskad och älskad, så var det aldrig för mig och min bror. Men jag antar att det passar nu när de slipper offra sig själva för barnbarnet, de vill tydligen bara ha det roliga med barn. Medan jag som liten lärde mig tidigt att anpassa mig, hålla mig ur vägen och fixa så mycket som möjligt själv bara för att inte störa mina föräldrar... Tycker att man verkligen ska vara 110'% säker på att man vill ha barn, är beredd att offra mycket för sina barn, är beredd på att det inte bara är positivt med barn osv, innan man beslutar sig för att skaffa ett. Att ångra sina barn och gå runt och känna så konstant, det kan jag nästan lova att barnet märker av, vare sig man visar det eller ej, och det kan förstöra barnets uppväxt, tänk på det... Så jag hoppas verkligen att dina barn TS och alla andra barn vars föräldrar ångrar dem, inte märker av det, det kan bli en katastrof. Jag valde aldrig att bli till, mina föräldrar valde det. Och jag fick min barndom förstörd och har ingen bra relation alls till mina föräldrar idag, hur mycket de än försökte bita ihop och "inte visa" vad de kände...

Jag hoppas bara att dina barn inte märker av att du ångrar dem, och tycker att de är till besvär. Jag växte upp med sådana föräldrar, både jag och min bror har blivit skadade av det. Jag kände mig alltid i vägen som barn och önskade redan som femåring att jag inte hade blivit född för att det kändes som att jag bara var ett jobbigt måste för mina föräldrar, kände mig inget värd och fick som följd av det världens sämsta självförtroende, vilket har lett till både självskadebeteende och ätstörningar under uppväxten. Då kan jag tillägga att de gjorde nog allt de kunde för att inte visa det, de var inte elaka på något sätt överhuvudtaget, snarare tvärtom, ändå hade jag alltid en känsla av att vara i vägen, och nu i vuxen ålder har de båda erkänt att de ångrade sig, men att det nu är roligt när vi är vuxna och kan ta hand om oss själva. Det tog oerhört hårt på mig att få det bekräftat, även om jag vetat det hela tiden. De beter sig och ser på mitt barn på ett helt annat sätt, det syns verkligen att de älskar honom och att han är önskad och älskad, så var det aldrig för mig och min bror. Men jag antar att det passar nu när de slipper offra sig själva för barnbarnet, de vill tydligen bara ha det roliga med barn. Medan jag som liten lärde mig tidigt att anpassa mig, hålla mig ur vägen och fixa så mycket som möjligt själv bara för att inte störa mina föräldrar... Tycker att man verkligen ska vara 110'% säker på att man vill ha barn, är beredd att offra mycket för sina barn, är beredd på att det inte bara är positivt med barn osv, innan man beslutar sig för att skaffa ett. Att ångra sina barn och gå runt och känna så konstant, det kan jag nästan lova att barnet märker av, vare sig man visar det eller ej, och det kan förstöra barnets uppväxt, tänk på det... Så jag hoppas verkligen att dina barn TS och alla andra barn vars föräldrar ångrar dem, inte märker av det, det kan bli en katastrof. Jag valde aldrig att bli till, mina föräldrar valde det. Och jag fick min barndom förstörd och har ingen bra relation alls till mina föräldrar idag, hur mycket de än försökte bita ihop och "inte visa" vad de kände...

Håller helt med dig här. Pressen utifrån är stor. Speciellt om man är kvinna i lagom ålder i en stabil relation med goda ekonomiska förutsättningar så förväntas man skaffa barn, eller åtminstone försöka skaffa barn. Från familj och från vänner som själva hunnit skaffa barn. Alla vill att man ska bli delaktig i den sociala samvaron det innebär att ha barn, utan någon som helst förståelse för att någon frivilligt väljer att leva utan. Då måste det vara något fel. Kanske är det dåligt i relationen? Kanske kan de inte få barn men vill inte erkänna det? Att rakt ut säga: Jag vill faktiskt inte ha barn! är för många oerhört provocerande. På forum som detta försöker folk åter och åter igen övertyga de som är tveksamma personer att barn är det mest fantastiska som finns. Visserligen är det tidvis väldigt jobbigt men livet får en helt annan mening, en helt annan dimension. Folk berättar om hur de själva varit tveksamma tidigare men när de väl fick se sitt barn så var det kärlek vid första ögonkastet, den villkorslösa kärleken och även att äntligen lägga hela sin fokus på någon annan än sig själv. Att man aldrig någonsin kommer att ångra ett barn. De som ändå inte vill ha barn blir stämplade som "egoistiska", barnsliga, giriga, att de bara lever för sig själva med resor, oändligt med egentid etc etc. Att de så småningom kommer förstå sitt misstag när de blir gamla och lessnar på livet i lyx och att de sedan dör i ensamhet... Typ.  Jag tycker den här tråden är superviktig. Det är dags att slå hål på myten "man kan aldrig ångra ett barn". För uppenbarligen kan man det och det gör inte gott för någon. Vi måste respektera varandras val att leva, inte döma eller förminska andras livsval. För många (förmodligen majoriteten) är barn en fantastisk tillgång i livet, för andra är det bättre utan. Bara för att barn var något fantastiskt för mig behöver inte det betyda att det självklart kommer vara det för någon annan. Man måste få välja själv, utan att bli ifrågasatt eller stämplad som egoistisk. För det är minst lika egoistisk att välja att leva med barn som utan. 

Det är en jävla skillnad på att inte ha barn och att ångra det barn man har!

Jag förstår inte dem som säger att de blir "tvingade" av samhället att skaffa barn och att man är trött på att alla andra ställer frågor när du som kvinna ska skaffa barn. Om ni verkligen inte vill ha barn så skaffa dem inte då. Man kan ju alltid säga till andra om någon frågar gällande barnfrågan: 1) om man är singel, att man inte träffat rätt man som man vill ha barn med 2) om man har pojkvän/man, att man inte kan få barn (10% av befolkningen kan ju trots allt inte få barn) Jag kan nästan lova att ingen kommer ställa fler frågor efter det. Jag vill ha barn men har tyvärr inte träffat rätt karl och på det så är jag inte så frisk att jag säker på att jag kommer klara av att ta hand om ett barn (har tyvärr kronisk sjukdom)

Kanske en ihållande depression efter förlossningen? Sådant är också vanligt. Kärleken växer med tiden. Hoppas bara TS att ditt barn får aldrig veta att denne är ovälkommen. Jag förstår människor som inte vill ha barn. Självklart måste inte alla ha barn. Men att sedan säga att man ångrar sig tycker jag är fel. Beslut fattades och att skylla på grupptryck är inte okej heller. Adoptera barnet till någon som verkligen vill ha barn. Jag ville inte riktigt heller, det är mycket jobbigt stundvis men jag älskar mitt barn. Jag ser honom som en del av mig och undrar ibland vad jag gjorde utan honom. Fler vill jag inte ha men honom ångrar jag aldrig någonsin. Han är glädjen i våra liv, en som får en att må bra när andra vänder ryggen. Han behöver mig och jag honom. Han är mitt ansvar och min kärlek.

Varför verkar så många tro att man måste välja mellan karriär och barn?

Det är väldigt många här i tråden som tror sig veta allt om hur olyckliga, egoistiska och bristande vi alla är (utom de självutplånande genomlyckliga urmödrarna, som de själva är, så klart). 

Det känns som om du hänger upp en stor del av ditt resonemang kring orden "ytlig" och "ego" när det egentligen är självcentrering det handlar om. Lever du utan barn har du ständigt huvudrollen i ditt liv och du lever livet efter dina premisser och dina intressen efter att ha blivit vuxen. Den delen behöver man i olika utsträckning ge upp eller släppa på när man skaffar barn. Du väljer att behålla den och i andras resonemang så är det självcentrerat. På sätt och vis stämmer det, eller?