Vi finns, vi som ångrar barn

Jag är en av de som valt att vara barnfri.
Det har ingenting med kapitalism att göra utan med att jag
älskar mitt jobb, där jag gör stor nytta för andra
älskar mina hobbies som inte är barnanpassade alls
vill hinna finnas där för mina nära och kära, vilket jag upplever att föräldrar med barn sällan hinner med på samma sätt
känner att jag har en massa jag älskar i mitt liv och jag har inget hål att fylla
inte är intresserad av barnaktiviteter.

Jag tror att det att många verkar anse att barn ska skattas som det högsta gör att många väljer bort barn.
Jag har aldrig förstått varför barns känslor, behov och önskemål ska ses som viktigare än vuxnas. Människa som människa tycker jag. Och även om jag älskar mina nära och är omtänksam behåller jag gärna huvudrollen i mitt eget fantastiska liv.

När jag var liten var barn inte det mest fantastiska som fanns utan en del av familjen. Mina föräldrar var fortfarande vuxna individer i första hand. Det ansågs okay att ha fester med alkohol, lämna bort barnet till barnvakt även i ung ålder, göra vuxensaker på semestern som barnen bara fick hänga med på eller stanna hemma med mormor. Fast jag helst ville sova i mammas och pappas säng fick jag sova i egen säng för de offrade inte sina roller som par (men så skiljde de sig aldrig heller). Jag tror att dessa hysteriska mammor idag som tycker att både de själva ska sätta barnen i första, andra och tredje hand gör mer skada än nytta.