Vi finns, vi som ångrar barn

Mhm. Och var i allsindar får du den tesen ifrån? Hur många intelligenta kvinnor skaffar unge på unge som de inte har varken ekonomi, möjligheter att ta hand om eller en passande far till? Jag har träffat många kvinnor genom åren, de som valt att frivilligt avstå barn har varit högutbildade kvinnor som har intellektet att fatta det beslutet efter noga övervägande.

Nej, något behöver inte alls vara fel. Det är normen idag att "man ska skaffa barn" som är fel. Något vi borde ha lärt oss idag är att alla människor inte passar in i alla mallar och att man inte ska ponera att något är fel med dem som är annorlunda. Alla gillar inte människor av motsatt kön, alla tycker inte om samma mat, alla har inte samma intressen, alla vill inte bo i stan - alla vill inte ha barn. När folk kan sluta trycka på andra sina egna övertygelser så kommer vi inte längre att ha detta problem. Majoriteten vill ha barn, för majoriteten är "barn det viktigaste i livet" - men det hjälper inte dem som inte delar denna upplevelse. Om du tvingas flytta till stan fast du trivs på landet, om du tvingas leva med en man fast du egentligen gillar tjejer eller vad du nu än tvingas in i som inte känns rätt för dig så mår du inte bra. Väldigt enkelt. Barn är inte för alla, något som bara är att acceptera.

Jo du jag vet det. Jag pratar om intelligens. Inte många klarar av att vara högutbildade utan intelligens. Är man intelligent så kommer oftast också ett behov av att använda den intelligensen, annars blir hjärnan tämligen understimulerad och man blir jävligt uttråkad.Att få kvinnor gör karriär samtidigt som de gör karriär har enbart med att samhället är mansanpassat att göra, inget annat. Män har inte det problemet, kvinnor har det fortfarande för att samhället ser ut som det gör. Vilket jag vid gud hoppas kommer att ändras på. Jag har träffat många kvinnor som valt bort barn. De har inte valt "karriären" eller "barnen". Många väljer både och. Däremot så har de intelligensen att inse hur de vill leva och forma sitt liv efter det, trots att samhället trycker på att de ska leva annorlunda.

Så alla som väljer bort barn är egoistiska partymänniskor som bara tänker på att roa sig?

*Att få kvinnor skaffar barn samtidigt som de gör karriär ska det så klart vara.

Att stå ut med tjat, frågor och ifrågasättanden i sissådär 20 år påverkar många rätt mycket. Att få matat hela tiden att "barn är meningen med livet", "du kommer ångra dig om du inte skaffar barn", "du kommer bli ensam utan någon som bryr sig om dig när du blir gammal" etc etc etc etc etc etc etc påverkar de flesta. Det spelar ingen roll vad man svarar, hur många gånger man svarar och hur man än vänder sig. Att man som kvinna SKA

Halva inlägget försvann, försöker igen:

Att stå ut med tjat, frågor och ifrågasättanden i sissådär 20 år påverkar många rätt mycket. Att få matat hela tiden att "barn är meningen med livet", "du kommer ångra dig om du inte skaffar barn", "du kommer bli ensam utan någon som bryr sig om dig när du blir gammal" etc etc etc etc etc etc etc påverkar de flesta. Och tjatet innefattar inte bara barn utan sen kommer ju "barnbarnen" som är "livets efterrätt". Det spelar ingen roll vad man svarar, hur många gånger man svarar och hur man än vänder sig. Att man som kvinna SKA skaffa barn är något som alla tycker något om, släktingar, vänner, arbetskamrater och helt främmande människor. Jag är idag 45 och jag har utstått detta jävla tjat sedan jag var 23. Ständiga, oändliga kommentarer och ifrågasättanden. Hela tiden. Ideligen. Från alla håll.

Att palla att stå emot det trycket, det tjatet, våga stå för att man har en annan önskan, för att man "är egoistisk och bara tänker på sig själv", att man är "onormal" är inte lätt. För att inte tala om skräckscenariot att ångra sig när det är för sent. Dessutom är man ju ointelligent också om man inte vill bli mamma har det framkommit i tråden.

Att våga gå emot normen och framstå som "onormal" är inte en lätt sak. För de flesta.

Nej, varför måste något vara oerhört fel? Valet man gjorde var fel, men känslan som infinner sig behöver faktiskt inte vara "något fel som man ska söka hjälp för". Sluta sjukdomsförklara tillstånd där ingen sjukdomsbild föreligger. Detta innebär inte att det inte kan vara synd om barnet (men faktiskt inte att det MÅSTE vara det), att barnets behov måste tillgodoses etc. Självklart har man som vuxen ansvar att ordna det bästa för barnet men det innebär inte per automatik att man "måste söka hjälp för att det är något fel på en". Att ångra att man skaffade barn är inte detsamma som att inte älska barnet man har eller att önska att det ska dö. Man kan ångra många saker i livet men inse att gjort är gjort och att man får gå vidare på den väg man valt så gott man kan. Att ångra innebär inte att man enbart ser valet och alla dess konsekvenser i svart, livet har tämligen många gråskalor.

Detta resonemang är lite som att den mobbade ska få byta skola i stället för de som mobbar. Det är inte de som drabbas som ska ändra sig utan de som drabbar, de som hävdar sin rätt att tala om för andra hur de ska leva. Att alltid utgå ifrån att alla har samma erfarenheter och fungerar likadant som en själv är väl heller inte riktigt konstruktivt. Underbart för dig att du inte upplevt några som helst frågor och påtryckningar, bara att gratulera. Men alla har inte den turen. Jag har blivit tjatad på i över 20 år. Till och med av människor jag inte känner i de mest absurda sammanhang (som när jag var hos läkaren med halsfluss och jag helt plötsligt fick veta att jag MÅSTE skaffa barn för annars skulle jag aldrig bli lycklig och ångra mig bittert när jag sitter där ensam och gammal - så från att ha handlat om min onda hals informerade han mig mot min vilja om ivf och andra alternativ eftersom jag bara måste bli mamma). Och inte bara behöver jag barn för att bli lycklig - vi ska inte prata om barnbarnen herregud. Jag har bott i flera städer och har en mycket god självkänsla tack så mycket. Men jag kan inte välja mina arbetskamrater eller vilka medmänniskor jag ska stöta på. Jag är också medveten om att alla inte har god självkänsla, för alla är inte valet att inte skaffa barn en rak väg utan att vara kantade av tveksamheter och "tänk om". Tror att många som funderar över barnfrågan landar i frågeställningen "hur blir det när jag blir gammal", det är nog rätt naturligt. Att då ständigt bli matad med skräckscenarion hur man sitter där ensam och gråter medan man långsamt torkar bort och ångrar sig bittert är inte lätt för den som är ambivalent. När man dessutom då blir matad med "man ångrar aldrig ett barn", "du kommer att förstå den dagen du själv blir mamma" och alla andra "självklara" uttalanden så är det inte så lätt för alla.

 

Det är inte de som väljer en annorlunda väg som ska flytta på sig - det är de som trycker sin egen norm ner i halsen på andra som ska lära sig lite ödmjukhet och insikt att alla inte har samma önskningar och behov som dem själva.

Hur vore det om besserwissrarna som tror att de vet så mycket om saker som de uppenbart inte har någon aning om tar till sig vad de som faktiskt är i situationen skriver istället för att tro så mycket. Vem vet - ni kanske lär er något nytt och blir en erfarenhet rikare. Att lyssna på andras erfarenheter berikar betydligt mer än att försöka överösta med sina egna felaktigheter. Att ponera att ni vet mer än dem det berör är ju bara så urbota dumt.

Sen är det komiskt att det anses egoistiskt att inte vilja ha barn men att skaffa barn som en försäkran att man är älskad och slipper vara ensam som gammal, det är bevis på motsatsen. Jo men. Många av dem jag känner som inte har barn jobbar (både för lön men också ideellt) med att hjälpa andra - t ex inom vården men också med att hjälpa katthem, hemlösa, jobba för BRIS, arbeta aktivt med miljöfrågor etc. Men bara för att de inte själva vill klämma ur sig en unge är de egoistiska och jordens avskräde.

Det som är skrämmande är hur högt vissa människor tror om sig själva och bristen på ödmjukhet och empati inför andra människor.

Och jag tycker att det är intressant att få veta hur de som ångrar sina barn tänker; att få ta del av deras upplevelse och försöka förstå dem. Att lyssna på förutfattade meningar från föräldrar som inte har en aning är inte speciellt lärorikt utan bara tröttsamt. Men vi kan inte alla få som vi vill.

Kärlek! Finns många, många som skulle behöva lära av dig.

Visst är det så, men det är lätt att glömma i trådar som dessa när trångsynta besserwissrar pådyvlar andra sina värderingar och nedvärderar andras sätt att tänka/vara/fungera. Då kan jag bli oerhört glad över att helt plötsligt bli påmind om människor som ni.

Ja va fan, avskaffa kvinnlig rösträtt när vi ändå håller på.

Hej och varmt välkommen till 2014!
Här i år 2014 är vi glada att meddela att barnen har två föräldrar som med fördel kan dela på ansvaret gällande barnen oavsett vilket kön föräldrarna har (ibland kan föräldrarna rent av vara fler än två eller ha samma kön, tänka sig). Vi har också länge arbetat hårt för att kvinnor ska ha samma möjligheter till arbete/karriär som männen, även när de bildar familj. Tyvärr har vi inte nåt ända fram, det finns ju alltid bakåtsträvare, men vi har ändock kommit en bra bit på väg vilket vi är glad för. (Nåja, de flesta av oss.) Vi är idag inte beroende av släktingar för att sköta barnen när föräldrarna arbetar, vi har nämligen något som kallas för förskola. Mycket praktiskt. Det finns också andra alternativ som dagmamma mm.

Idag har vi också kommit fram till att det inte finns några människoraser och att alla människor har samma värde. Vi vet också att de "blonda och blåögda svenskarna" även de från början är invandrare. Även om Sverige går under benämningen "kristet" är vi väldigt få som egentligen är kristna i egentlig benämning och vi praktiserar religionsfrihet i Sverige.

Det vi har lärt oss genom åren är att världen är i ständig förändring, så också människorna i den. Inget är konstant. Eller ja, mer än människors rädslor och förutfattade meningar om dessa förändringar. Det finns dock information att tillgå för de som är villiga att ta till sig den så ingen ska egentligen behöva vara rädd för saker i onödan.

Så återigen, varmt välkommen till 2014. Hoppas att du kommer att trivas.

1. Du har ingen aning om varför "det gått snett". Absolut ingen aning. Du skuldbelägger någon som redan mår jättedåligt genom att säga att det är hennes fel att hon har det som hon har det. Jättebra. Verkligen.

2. Att ångra något är inte en lösning, det är en känsla. Ett faktum. Inget man gör medvetet, inget man kan ro för. Att skuldbelägga människor i underläge som mår dåligt är så fruktansvärt lågt, och att påstå att "det du känner är fel" utsätter människor för just det.

3. Du kan inte hävda att någon kommer att ha glädje av sina barn. Du vet inte det. Att DU inte skulle ångra dina barn innebär inte att att ingen annan gör det. Du vet inte hur personens liv sett ut eller hur det kommer att se ut. Du vet inte hur dennes barn kommer att utvecklas eller vilka bitar i hennes liv som kommer att ge henne glädje. Förhoppningsvis ger de henne glädje ja, absolut. Men du kan aldrig - ALDRIG - säga "du kommer att ha glädje av dem". För du vet inte.

4. Tre barn är en skatt om man vill ha tre barn. Om man inte vill ha tre barn så är de inte någon skatt. Simple as that.

5. Du vet inte om hon tycker att det vore hemskt att inte kunna få barn. Många tycker det, andra tycker inte det. Bara för att DU tycker att det vore hemskare så kan du inte applicera det på alla andra.

6. Återigen - att inte ha barn är inte likställt med en ensam ålderdom. Att ha barn är inte likställt med att inte ha en ensam ålderdom. Som så många påpekat här av egen erfarenhet ungefär tusen gånger.

AnooYoo: jag tror tyvärr att det bara är att ge upp. Det finns otaliga inlägg som förklarar annat tankesätt när det gäller mycket men antingen så läser hon inte dem eller så har hon inte förmåga att ta till sig andras vinklar/erfarenheter över huvud taget. Kanske förstår hon den dagen hon är gammal och hennes barn och barnbarn har flyttat långt bort/har egna liv/inte bryr sig och hon sitter där ensam förutom de två pliktskylda besöken på hennes födelsedag och julafton varje år, eller ja - nästan varje år för ibland har man ju annat att göra. Hon kanske förstår när "varför ringer du aldrig?" är det första hon säger i telefonen när barnen äntligen ringer. Vi är många som sett detta på nära håll så många, många gånger men om vi haft barn hade vi tydlige förstått att vi sett i syne och är tämligen desillusionerade i vårt svammel om vänskap och självvalda kontakter genom livet.

Glad midsommar!

Åh så vi utgår ifrån filmer nu? Och applicerar det på verkligheten? Really? Då sätter jag mig och väntar på att Gandalf och hoberna kommer förbi snart, gud så spännande det ska bli.

Och de som bollar runt släktingar som inte är i direkt ned- eller uppåtstigande led och menar att "det är er tur nu" låter som fruktansvärt hemska människor. Jag skulle skämmas om jag var släkt med en familj som beter sig på det viset. (Om hon inte är dum på något sätt men då beror ju hennes ensamhet på det och inte på att hon inte har några barn.)

Vi bjuder in granntanten som är 90 år på högtiderna för hennes barn, barnbarn och barnbarnsbarn bryr sig inte ett skvatt om hon sitter där ensam och orkar inte ens bemöda sig att fixa lite jul/midsommar/nyårs/påskmat åt henne innan de samlas någonstans utan de lämnar henne bara där. Hon firar med oss när hon orkar (vi hämtar henne med bil) eller så går vi över till henne en stund. När hon ligger på sjukhus är det vi som hälsar på eller ringer och hör hur det är med henne. Och jag gör det inte för att jag måste, jag gör det för att jag vill. Hon är en fantastisk människa. Jag vet många, många som har det på det viset. Vi är många, många som vet folk som har det på det viset. Men vad andra har för erfarenhet spelar visst ingen som helst roll för vissa.