Vi finns, vi som ångrar barn

Vilken bra tråd, tack till TS som vågar skriva om det mest förbjudna! Många dras med i den allmänna barngullighetshysterin och omgivningens tryck och skaffar barn "bara för att det så ska vara". TS är värd all heder som erkänner hur det är och gör det bästa av situationen. Många föräldrar intalar sig att de älskar sina barn men behandlar dem (medvetet eller omedvetet) på ett sätt så de far illa och släpper dem vind för våg för tidigt.
Till tröst för TS kan jag säga att barnåren går fortare än man tror och det blir i allmänhet lättare ju större och mer självständiga de blir.

Vill också påpeka att jag har egna barn och det har jag aldrig ångrat. Men jag valde rätt fru, våra barn har varit lätta att hantera och väldigt "välartade" eller vad man ska säga. Jag har inga problem med att föreställa mig hur det kan vara under andra omständigheter och har stor respekt för de som väljer bort barn. Det finns alltför många olämpliga föräldrar...  

Intelligens är fel ord, för övrigt har du rätt. Det handlar om omdöme, självinsikt och att våga lita på sina instinkter. Känner man att man inte vill ha barn ska man inte vika sig för omgivningens tryck och det som upplevs som majoritetens beteende. Intelligent kan man var på många olika sätt, här handlar det om omdöme och inte minst självförtroende nog att stå på sig.

Livet är fullt av bördor man inte bett om, det är bara att acceptera. Självklart har man ett ansvar för sina åldriga föräldrar, inte för att de satt dig till världen utan för att de tagit hand om dig medan du växte upp. Därmed inte sagt att man måste sluta jobbet och ta hand om dem i hemmet som förr. Men se till att samhället tar sitt ansvar för numera gör inte samhället det av sig självt, så långt har det gått.

Undantaget är när föräldrarna svikit sina barn medvetet, varit elaka, missbrukat, struntat i sina barn och inte tagit ansvar. Sådana föräldrar har förverkat sin rätt till hjälp av vuxna barn!

Nu dök den fråga upp som jag själv tänkt ställa. Ni som är så tvärsäkra på antingen den ena eller andra sidan, hur hanterar man en situation där ena parten i relationen vil ha barn medan den andre är tveksam/emot? Separation eller ska den ena vika ner sig? Där kan man hamna i en situation där ena parten egentligen inte vil ha barn men ställer ändå upp. Relationer bygger på kompromisser, är detta en bra kompromiss?

En helt berättigad undran. Om Sverige är ett så förskräckligt land att man inte ens kan skaffa barn här, varför bor du kvar i denna helvetets förgård? Är det pengarna som styr?

Anonym(osäker) vilket bra inlägg! Tror att det är många kvinnor och män som känner som du, man skaffar barn för att man vill men är medveten om att omgivningens förväntningar och så-ska-det-vara påverkar beslutet. Och man måste inte älska alla barn och säga ah och oh så fort man ser en barnvagn med innehåll... Eller gilla ändlösa rader med foton och lyssna på ändlösa berättelser om barnen, barnen och barnen. Ändå blir man utmärkta föräldrar till SITT barn utan att nödvändigtvis hissa allt som "det största som någonsin hänt"