Vi finns, vi som ångrar barn

Tack TS, det är modigt att erkänna något så tabu.

Jag har inga barn, och vill inte ha heller. Nåväl, jag har många år på mig att ändra mig än. Men de som säger sådant som "man kan ångra sig", "saker kan hända".... ja, alltså, jag skulle kunna bli överkörd av en bil, eller drunkna i sommar, men detta påpekar ju inte folk när jag planerar mitt fortsätta liv precis. :P

Jag gillar inte barn särskilt mycket. Att jobba med dem kan vara helt okej, men då får man ju betalt för besväret, och man är bara ansvarig just när man är lärare/kolloledare/etc. Man är inte förmyndare och uppfostrare.

Även om man vill ha barn, men inte längre är fertil, finns det ju alternativ. Man kan adoptera, eller vara en väldigt närvarande tant/farbror till andras barn, sitta barnvakt och umgås med barn. Och ångrar man att man inte skaffat barn, är det bara en själv det drabbar. Ångrar man ett barn som fötts, så drabbas ju även barnet.

Jag har en vän som inte känt sig älskad av sina föräldrar. Visst, de har gett henne ett bra (materiellt) liv, aldrig varit direkt elaka, gjort saker med henne. Men bara, inte brytt sig så mycket heller. Och hon har många psykiska problem, antagligen för att hon inte känner sig hemma i sin egen familj. Aldrig att jag skulle riskera att orsaka sådan skada på ett barn. Sen, det finns ju en risk att barnet är förståndshandikappat eller ovanligt krävande på något annat vis, och jag skulle aldrig stå ut.

Precis, jag fattar inte varför folk tror att barnlösa super, festar och är ytliga. Är det så att vissa inte hade några djupare intressen när de var unga, och därför tror att alla som fortsätter leva utan barn lever som fjortisar?

Jag har inga barn. Jag har fullt upp med att studera på universitet, träffa släkt och vänner, vara ideellt engagerad, träffa intressanta människor och njuta av mitt sexliv... när jag får mer tid och ork, så vill jag engagera mig politiskt. Ja, gudars, jag är så ytlig och egoistisk som vill kämpa mot miljöförstöring och diskriminering, eller umgås med släkten!

Jag är inte särskilt intresserad av alkohol, utlandsresor (förutom till släkten då), mode eller surdeg. Fast jag också bor på Södermalm. :P

Sen har olika människor olika mycket kraft och ork. Vissa är ju riktiga superföräldrar som klarar av att jobba, ha fler än ett barn, engagera sig i saker på fritiden, ha vänner, träna... Vissa föräldrar klarar inte av något annat än just det nödvändiga när de får barn, för att barn kräver mycket uppmärksamhet och tid.

Själv blev jag deprimerad/utbränd just för att jag tog på mig för mycket saker (pluggade mer än heltid, jobbade lite, ideellt ansvar, träning, flytt). Så nu vet jag att jag inte har oändligt med energi, jag måste vila ibland också. Så alla som säger "jo, men man kan göra vad som helst när man har barn! Vi samlade in pengar till Cancerfonden förra året, och sen syr vi våra egna kläder och odlar vår egen mat!" ... jo, jättebra. Men alla klarar inte det, utan måste prioritera. Hellre politik, utbildning och vänner, än snoriga näsor och lära bebisar krypa.

Och hur ska denna "sjukdom" botas? Vad är diagnosen?

Inse hur jävla nedvärderande det är mot psykiskt sjuka att så fort någon har en åsikt du inte gillar, så använder man psykiskt sjukdom ett skällsord...

Visst är föräldrar mer självuppoffrande än många andra. Men är det så positivt? De är ju bara självuppoffrande för sina egna barn...En förlängning av dem själva. Jag vill hellre hjälpa andra arter eller hitta sätt att föra hela mänskligheten framåt. Jag håller alltså inte med om att barnlösa per automatik är självcentrerade (de kan ju leva för sin partner, sin släkt, sina vänner, kämpa mot orättvisor...) eller att föräldrar alltid är altruistiska. Föräldrarna formar ju sina barn efter sig själva, och det är väl ändå ett utslag av egoism att tro att ens egna gener är värda att föra vidare?

Eftersom i trådar där någon tvekar över att behålla en oväntat graviditet, så säger alla "ingen ångrar ett barn!", så tycker jag att det är bra att vissa säger, jo, det kan man visst. Inte skadeglädje, absolut inte, utan snarare ett "vad var det jag sa".

Det är säkert en fruktansvärd situation att vara i, men just därför måste vi sluta pressa folk till att skaffa barn fastän de inte är säkra...

Varför måste ens liv vara instabilt eller det vara fel på en, för att man ska ångra ett val man gjort? Är det likadant med andra viktiga beslut? "Man ångrar inte sitt karriärbyte, såvida inte man har en massa problem i sitt liv"?

Det är väl ingen som hävdat att majoriteten ångrar sina barn? Vissa ångrar sina barn. Ingen har hävdat att det alltid är fel att skaffa barn, eller att de flesta skulle ångra det.

Däremot så försöker du få till det att bara folk med svåra problem i livet skulle ångra ett sådant beslut, och jag tror inte det. Folk är olika. Alla reagerar inte på samma sätt i en viss situation. Och alla olikheter kan inte skyllas på psykisk sjukdom eller svår barndom.

"En familj kan leva på en lön i USA"... och så finns det enamsstående amerikaner som måste ha 2 eller 3 jobb för att få det att gå runt... Det landet är ingen förebild.

Hade barnen aldrig fötts så hade det ju inte funnits något behov att ta hand om dem? Och då kanske man hade kunnat hjälpa någon annan istället?

Du måste skilja på att ångra ett val (att bli förälder), och att hata personerna man lärt känna pga det valet. Livet är inte svart-vitt. Jag kan ångra att jag gick i den skola jag gick i, utan att önska livet ur dem vänner jag lärde känna där.