Vi finns, vi som ångrar barn

Det där är inget annat än bullshit. Tror du på fullt allvar att ensamstående kvinnor ville lämna bort sina barn? När det gäller fosterfamilj och ta de som ville ha minst pengar av kommunen så är det samma sak nu. 

Låter precis som om människor inte älskade sina barn förr. Du kanske aldrig har känt det men det finns mödrar jag skulle säga de allra flesta som känner en kärlek till sina barn som inte finns till någon/något annat. Rent biologiskt.

Nej, något behöver inte alls vara fel. Det är normen idag att "man ska skaffa barn" som är fel. Något vi borde ha lärt oss idag är att alla människor inte passar in i alla mallar och att man inte ska ponera att något är fel med dem som är annorlunda. Alla gillar inte människor av motsatt kön, alla tycker inte om samma mat, alla har inte samma intressen, alla vill inte bo i stan - alla vill inte ha barn. När folk kan sluta trycka på andra sina egna övertygelser så kommer vi inte längre att ha detta problem. Majoriteten vill ha barn, för majoriteten är "barn det viktigaste i livet" - men det hjälper inte dem som inte delar denna upplevelse. Om du tvingas flytta till stan fast du trivs på landet, om du tvingas leva med en man fast du egentligen gillar tjejer eller vad du nu än tvingas in i som inte känns rätt för dig så mår du inte bra. Väldigt enkelt. Barn är inte för alla, något som bara är att acceptera.

Herregud säger jag! Får ju verkligen hoppas att du får perspektiv på saker och ting när du väl får barn. Du kommer tids nog kunna gå på restaurang och åka på vinresor igen även om det kommer se annorlunda ut på dina framtida restaurangbesök. Skrattar när jag tänker på restaurangbesök med min vilda 5-åring, ingen njutning direkt. 
Själv tycker jag det är skönt att släppa på allt det där ego-tänket som man har haft hela tiden före barnet. Man förstår att livet inte bara är att jaga så mycket fördelar det går att hitta till sig själv. Man lär sig upptäcka världen på nytt, alla små detaljer genom sitt barn. Så mycket glädje även om mycket av ditt liv nuvarande liv kommer gå upp i rök. Vilket säkert bara är bra för ingen kan må bra av för långt, trendkänsligt liv i SOFO med omnejd. Finns annat än krogen, fula trendiga kläder, stoppa korv och baka surdeg.

Snälla TYST bara ts! Fyf-n säger jag bara. SKYLL INTE på att "samhället tvingat dig till att ligga med en man och bli befruktad" det finns SKYDD och FRI ABORT. Pga sådana jävla egoistiska varelser som dig så får barn lida genom sin uppväxt och känna sig i vägen jämt. Kom inte och säg "jag visar det inte" för ett barn är ingen jävla växt, ett barn känner av sånt. Om du inte vill ha/gillar barn, FINE, skaffa inte några. Skyll inte på samhället för ditt psykopatiska beteende. Fy vad äcklad jag blev av den här tråden.

Håller helt med dig här. Pressen utifrån är stor. Speciellt om man är kvinna i lagom ålder i en stabil relation med goda ekonomiska förutsättningar så förväntas man skaffa barn, eller åtminstone försöka skaffa barn. Från familj och från vänner som själva hunnit skaffa barn. Alla vill att man ska bli delaktig i den sociala samvaron det innebär att ha barn, utan någon som helst förståelse för att någon frivilligt väljer att leva utan. Då måste det vara något fel. Kanske är det dåligt i relationen? Kanske kan de inte få barn men vill inte erkänna det? Att rakt ut säga: Jag vill faktiskt inte ha barn! är för många oerhört provocerande.

På forum som detta försöker folk åter och åter igen övertyga de som är tveksamma personer att barn är det mest fantastiska som finns. Visserligen är det tidvis väldigt jobbigt men livet får en helt annan mening, en helt annan dimension. Folk berättar om hur de själva varit tveksamma tidigare men när de väl fick se sitt barn så var det kärlek vid första ögonkastet, den villkorslösa kärleken och även att äntligen lägga hela sin fokus på någon annan än sig själv. Att man aldrig någonsin kommer att ångra ett barn.

De som ändå inte vill ha barn blir stämplade som "egoistiska", barnsliga, giriga, att de bara lever för sig själva med resor, oändligt med egentid etc etc. Att de så småningom kommer förstå sitt misstag när de blir gamla och lessnar på livet i lyx och att de sedan dör i ensamhet... Typ. 

Jag tycker den här tråden är superviktig. Det är dags att slå hål på myten "man kan aldrig ångra ett barn". För uppenbarligen kan man det och det gör inte gott för någon. Vi måste respektera varandras val att leva, inte döma eller förminska andras livsval. För många (förmodligen majoriteten) är barn en fantastisk tillgång i livet, för andra är det bättre utan. Bara för att barn var något fantastiskt för mig behöver inte det betyda att det självklart kommer vara det för någon annan. Man måste få välja själv, utan att bli ifrågasatt eller stämplad som egoistisk. För det är minst lika egoistisk att välja att leva med barn som utan. 

Alltså det här är ju ett klockren exempel på de fördomsfulla uttalanden som jag syftar på i mitt inlägg ovan. :D 
Du fick med nästan alla delar
* Ego och helt självfokuserad innan man fick barn
* Den otroliga glädjen efter man fått barn (som syftar på att man levde rätt meningslöst innan)
* Att barnlöst liv handlar enbart om materiella och tillfälliga tillfredställelser (man ångrar sig sen när man blir gammal och ser vad man missat..)

Så du menar att kärleken är biologisk? Eller typ genetisk? Eller kanske till och med ett uppdrag från gud? Eller är det lite samma sak?

Visst, hormonet oxytocin (som frisätts när man bl.a. ammar, kramas, har sex eller tar MDMA) ger en kortvarig kärlekskänsla, men mig veterligen finns det ingen biologisk eller naturlig evig barnakärlek. I naturen förekommer det ofta att stressade djur mördar sina nyfödda, detta var också väldigt vanligt historiskt och i kulturer där abort inte är tillåtet. 

Jag menar inte att det är naturligt att inte älska sitt barn. Men jag menar att det inte heller finns biologiskt grundad automatisk kärlek. Att tro det (och framför allt att förvänta sig att känna en sådan känsla) är verkligen ett fint recept för att få ångest - särskilt när man råkar vara trött och ledsen och inte känner att man räcker till. 

Själv tycker jag att det är löjligt att folk jämnt ska diskutera vad andra bör och inte bör känna. Vem är du som ska bestämma vad en annan ska känna? Alla har rätt till sina känslor. Om du inte ångrar ditt barn Good for you om någon annan ångrar sitt varför ska du då säga att personens känslor är fel?!

Folk ångrar en del i sina liv, några att de skaffade fel utbildning och andra att de valde fel partner. Det är mänskligt. Ångest är en del av att vara människa, en av de många känslor vi kan känna. Därför är det normalt att ångra sitt val att skaffa barn. Man kanske inte ångrar just själva barnet utan valet att skaffa barn. Varför ska just det valet då vara "omänskligt" och "fel" att ångra ?

Att veta att man inte är en "barnvänlig" människa är inte en självklarhet för alla. Vissa är säkra på att de inte vill ha några redan från början medan andra måste få ett barn för att få klart för sig om var de står i frågan.

Detta resonemang är lite som att den mobbade ska få byta skola i stället för de som mobbar. Det är inte de som drabbas som ska ändra sig utan de som drabbar, de som hävdar sin rätt att tala om för andra hur de ska leva. Att alltid utgå ifrån att alla har samma erfarenheter och fungerar likadant som en själv är väl heller inte riktigt konstruktivt. Underbart för dig att du inte upplevt några som helst frågor och påtryckningar, bara att gratulera. Men alla har inte den turen. Jag har blivit tjatad på i över 20 år. Till och med av människor jag inte känner i de mest absurda sammanhang (som när jag var hos läkaren med halsfluss och jag helt plötsligt fick veta att jag MÅSTE skaffa barn för annars skulle jag aldrig bli lycklig och ångra mig bittert när jag sitter där ensam och gammal - så från att ha handlat om min onda hals informerade han mig mot min vilja om ivf och andra alternativ eftersom jag bara måste bli mamma). Och inte bara behöver jag barn för att bli lycklig - vi ska inte prata om barnbarnen herregud. Jag har bott i flera städer och har en mycket god självkänsla tack så mycket. Men jag kan inte välja mina arbetskamrater eller vilka medmänniskor jag ska stöta på. Jag är också medveten om att alla inte har god självkänsla, för alla är inte valet att inte skaffa barn en rak väg utan att vara kantade av tveksamheter och "tänk om". Tror att många som funderar över barnfrågan landar i frågeställningen "hur blir det när jag blir gammal", det är nog rätt naturligt. Att då ständigt bli matad med skräckscenarion hur man sitter där ensam och gråter medan man långsamt torkar bort och ångrar sig bittert är inte lätt för den som är ambivalent. När man dessutom då blir matad med "man ångrar aldrig ett barn", "du kommer att förstå den dagen du själv blir mamma" och alla andra "självklara" uttalanden så är det inte så lätt för alla.

 

Det är inte de som väljer en annorlunda väg som ska flytta på sig - det är de som trycker sin egen norm ner i halsen på andra som ska lära sig lite ödmjukhet och insikt att alla inte har samma önskningar och behov som dem själva.