Vi finns, vi som ångrar barn

Jag tycker den här tråden är superviktig. Det är dags att slå hål på myten "man kan aldrig ångra ett barn". För uppenbarligen kan man det och det gör inte gott för någon. Vi måste respektera varandras val att leva, inte döma eller förminska andras livsval. För många (förmodligen majoriteten) är barn en fantastisk tillgång i livet, för andra är det bättre utan. Bara för att barn var något fantastiskt för mig behöver inte det betyda att det självklart kommer vara det för någon annan. Man måste få välja själv, utan att bli ifrågasatt eller stämplad som egoistisk. För det är minst lika egoistisk att välja att leva med barn som utan. 

Snälla TYST bara ts! Fyf-n säger jag bara. SKYLL INTE på att "samhället tvingat dig till att ligga med en man och bli befruktad" det finns SKYDD och FRI ABORT. Pga sådana jävla egoistiska varelser som dig så får barn lida genom sin uppväxt och känna sig i vägen jämt. Kom inte och säg "jag visar det inte" för ett barn är ingen jävla växt, ett barn känner av sånt. Om du inte vill ha/gillar barn, FINE, skaffa inte några. Skyll inte på samhället för ditt psykopatiska beteende. Fy vad äcklad jag blev av den här tråden.

Du har ingen aning om hur barn som inte är välkomna av sin egen mamma lever idag som vuxna.
Däremot är det några stycken som har svarat här i tråden och det har påverkat dem enormt. 

Helt övertygad om att barn som har en mamma/och/eller pappa som är oönskade känner av det till 100%.
Det är verkligen inte lätt att som barn känna sig oälskad och växa upp till ett dåligt självförtroende som kan leda till stor misär.

Buhu. Jävla snyfthistorier! Oavsett "dålig" barndom här i Sverige så finns här idag möjligheter att skapa sig en fin framtid, försörjningsmöjligheter, mat, kläder på kroppen, tak över huvudet och hälsosamma relationer med andra vuxna för att kompensera de tidigare dåliga relationerna till sina föräldrar. Så länge det ligger barn på gatan och dör eller blir ihjälslagna i andra länder så kommer jag att förakta folk som grinar och gnäller att deras mamma/pappa inte kramade på dem tillräckligt i detta förhålladevis trygga landet.

Och kom inte och säg nu att jag inte vet vad jag talar om, jag växte upp där!

PS: finns nog många bortgifta 13-åringar på andra håll i värden som ångrar sina barn mycket mer än vad folk gör här dessutom.

Hur som helst, nu står jag i skiten, trött och utsliten ensam med en bebis under året, hemmaboende hos knepiga föräldrar och känner mig totalt värdelös. Räknar med att barnets pappa kommer när den jobbiga tiden är över och ska ta ut sina rättigheter så att jag inte kan få vad jag jobbat för med barnet (dessutom har han en kass föräldrasyn så jag blir imponerad om han inte fördärvar barnet). Då har jag dessutom övergett mina möjligheter till en bra utbidlning och ekonomi medan hans liv glatt har rullat på. Nu råkar det vara så att jag ändå älskar mitt barn över allt annat och själv är den bästa föräldern jag någonsin träffat. Jag skulle aldrig ge bort barnet, men jag önskar att jag aldrig hade skaffat henom från första början. Har sumpat mina chanser till en kärnfamilj och utbildning (bra jobb), samtidigt som jag bara kommer att få träffa mitt barn i halva dess liv (vv) trots att jag anser att det är MITT barn, inte vårt. Jag var ändå den där intelligenta tjejen med bra betyg som väntade med sex till "rätt person", jag förtjänar inte det här eländet.