Vi finns, vi som ångrar barn

Fanny b skrev 2014-06-14 15:36:59 följande:

I samhället finns det en norm att barn är något underbart, och något man ska ha. Det är också så att även om man vill ha barn och sedan får det så vet man inte hur det kommer kännas förrän man fått barnet.

Visst har man ett eget ansvar över detta men jag tror mycket skulle bli bättre om det pratades mindre om att barn är något man bör ha, och som någon redan skrivit respektera att olika personer vill leva på olika sätt.

Håller helt med dig här. Pressen utifrån är stor. Speciellt om man är kvinna i lagom ålder i en stabil relation med goda ekonomiska förutsättningar så förväntas man skaffa barn, eller åtminstone försöka skaffa barn. Från familj och från vänner som själva hunnit skaffa barn. Alla vill att man ska bli delaktig i den sociala samvaron det innebär att ha barn, utan någon som helst förståelse för att någon frivilligt väljer att leva utan. Då måste det vara något fel. Kanske är det dåligt i relationen? Kanske kan de inte få barn men vill inte erkänna det? Att rakt ut säga: Jag vill faktiskt inte ha barn! är för många oerhört provocerande.

På forum som detta försöker folk åter och åter igen övertyga de som är tveksamma personer att barn är det mest fantastiska som finns. Visserligen är det tidvis väldigt jobbigt men livet får en helt annan mening, en helt annan dimension. Folk berättar om hur de själva varit tveksamma tidigare men när de väl fick se sitt barn så var det kärlek vid första ögonkastet, den villkorslösa kärleken och även att äntligen lägga hela sin fokus på någon annan än sig själv. Att man aldrig någonsin kommer att ångra ett barn.

De som ändå inte vill ha barn blir stämplade som "egoistiska", barnsliga, giriga, att de bara lever för sig själva med resor, oändligt med egentid etc etc. Att de så småningom kommer förstå sitt misstag när de blir gamla och lessnar på livet i lyx och att de sedan dör i ensamhet... Typ.

Jag tycker den här tråden är superviktig. Det är dags att slå hål på myten "man kan aldrig ångra ett barn". För uppenbarligen kan man det och det gör inte gott för någon. Vi måste respektera varandras val att leva, inte döma eller förminska andras livsval. För många (förmodligen majoriteten) är barn en fantastisk tillgång i livet, för andra är det bättre utan. Bara för att barn var något fantastiskt för mig behöver inte det betyda att det självklart kommer vara det för någon annan. Man måste få välja själv, utan att bli ifrågasatt eller stämplad som egoistisk. För det är minst lika egoistisk att välja att leva med barn som utan.

Anonym (Sara)

Äldre 14 Jun 16:16

#92

Jonasson skrev 2014-06-14 14:49:29 följande:

Herregud säger jag! Får ju verkligen hoppas att du får perspektiv på saker och ting när du väl får barn. Du kommer tids nog kunna gå på restaurang och åka på vinresor igen även om det kommer se annorlunda ut på dina framtida restaurangbesök. Skrattar när jag tänker på restaurangbesök med min vilda 5-åring, ingen njutning direkt.
Själv tycker jag det är skönt att släppa på allt det där ego-tänket som man har haft hela tiden före barnet. Man förstår att livet inte bara är att jaga så mycket fördelar det går att hitta till sig själv. Man lär sig upptäcka världen på nytt, alla små detaljer genom sitt barn. Så mycket glädje även om mycket av ditt liv nuvarande liv kommer gå upp i rök. Vilket säkert bara är bra för ingen kan må bra av för långt, trendkänsligt liv i SOFO med omnejd. Finns annat än krogen, fula trendiga kläder, stoppa korv och baka surdeg.

Alltså det här är ju ett klockren exempel på de fördomsfulla uttalanden som jag syftar på i mitt inlägg ovan. :D
Du fick med nästan alla delar
* Ego och helt självfokuserad innan man fick barn
* Den otroliga glädjen efter man fått barn (som syftar på att man levde rätt meningslöst innan)
* Att barnlöst liv handlar enbart om materiella och tillfälliga tillfredställelser (man ångrar sig sen när man blir gammal och ser vad man missat..)

Anonym (Sara)

Äldre 15 Jun 00:52

#278

Indianica skrev 2014-06-15 00:41:06 följande:

Som sagt, det hade varit ett lättare liv, men är ett lättare liv per automatik ett bättre liv...det är svårt att svara på. Jag själv är en ganska hönsig mamma och många gånger har jag lidit och oroat halvt ihjäl mig över barnen och det är plågsamt och svårt, men den lycka jag sedan känt när barnen klarat av saker, när de vuxit och klarat sig helskinnade ur saker, är ju obeskrivlig. Att vara otroligt nära någon och närmast kommer man nog alltid sina barn, det innebär alltid ett högt pris i form av att vi lider med de vi älskar och att vi gör uppoffringar för dem...

Jag skulle själv aldrig frivilligt välja ett liv utan barn. Mitt liv hade inte varit lättare utan barnen, snarare tvärt om. Det är inte så svårt längre att välja vad som går först, det är alltid någon annan som bestämmer åt mig :) Men jag har samtidigt inte svårt att förstå att det finns människor som vill leva ett liv annorlunda än mitt och känner annorlunda än mig när det kommer till barnen. Vi är alla olika och man kan inte sitt egna liv och upplevelser som ett slags facit för hur andra ska/bör leva och känna.

För vissa är barnen meningen med allt, för andra är de det inte utan blir istället ett hinder för att leva det liv man själv tycker är meningsfullt. Det verkar vara väldigt svårt för många att förstå och inte minst acceptera.

Anonym (Sara)

Äldre 15 Jun 00:59

#280

Indianica skrev 2014-06-15 00:50:38 följande:

Tror starkt på detta med att lyckonivåerna ökar ju äldre barnen blir. Själv hade jag iofs en lyckobubbla när barnen var bebisar, men sedan var det lite sämre ett tag...även om det gått upp och ned lite grann. Först när barnen börjat skolan tycker jag det känns mer stabilt, barnen blir äldre, frigör sig smått och man blir då friare själv också, man börjar se med nostalgiska ögon på småbarnsföräldrar och längta efter småbarnsåren lite smått

Som någon skrev, man får små vänner i barnen när de blir äldre, i yngre skolåldern är de flesta barn rätt självständiga och trevliga och bra människor helt enkelt och har man "lyckats" med sin fostran kvarstår det säkert i tonåren också.

Det beror ju helt på vilken relation man har till sina barn när de blir äldre. Tonåren är för många en tuff tid där den bäste kan hamna i fel sällskap, drogmissbruk, anorexi, depression etc. Det är inte alltid beroende på föräldrarna utan påverkan från yttre faktorer som det som förälder är svårt/omöjligt att skydda sina barn ifrån. Man får bara göra sitt bästa och hoppas att det går vägen, det gör det ju för det mesta :)

Anonym (Sara)

Äldre 19 Jun 16:26

#619

Jeaninne skrev 2014-06-19 16:11:01 följande:

...och jag har sett pensionärer som har kommit tillbaka och hälsat på på sina gamla arbetsplatser efter några månader. De har trott sig vara väldigt betydelsefulla där, och de har suttit hemma och väntat på att ersättaren ska ringa dem och be om råd och hjälp. Men ingen har ringt. Och när de går och hälsar på, så har redan någon eller några som de kände bytts ut, och alla är inne i sitt, och det finns egentligen inte mycket att prata om med de gamla arbetskompisarna längre... och de har inte tid heller. Samtalet blir krystat, och pensionären får pipa hem med svansen mellan benen...

Det är tvärtom på min arbetsplats. Ett är ett enormt generationsskifte på gång och ett stort antal personer har gått i pension som ska ersättas av nyutexaminerade. Flertalet har fått hoppa in mot en saftig ersättning för att hjälpa de nya och oerfarna med de svårare delarna. I mitt jobb blir man aldrig fullärd och en äldre med erfarenhet är guld värd för i oss. Klantigt dock av arbetsgivaren att inte förutspå detta stora generationsskifte och rekrytera nya 4-5 år tidigare som kunde jobba parallellt med de äldre.

Anonym (Sara)

Äldre 11 Nov 17:43

#714

Anonym (Osäker.) skrev 2014-10-27 23:02:27 följande:

Jag har sen jag träffade min man varit ganska säker på att jag vill ha barn. Men frågan är om det är en press från samhället och min omgivning som gjort att det blivit så. Vi har varit ihop i över 7 år och nu är jag alltså gravid. Vi har medvetet väntat på att vi ska bli redo.
Och det trodde jag att jag var. Men nu är jag inte så säker.
Det finns olika anledningar till att jag är osäker och det beror mesta dels på andras förväntningar och andra småbarnsföräldrars beteende. Klart att jag är glad över att vara gravid och jag har en jävligt bra man som jag älskar. Men jag är inte över förtjust i barn på samma sätt som många andra kvinnor.
1. Jag tycker inte små barn är söta. Vissa, som inte ser helt tilltryckta ut i huvudet kan vara små söta, men jag vill inte se bilder på vänner och bekantas barn. Tråkigt och ger mig absolut ingenting.
2. Jag stör mig på barns skrik. Inte bara stör mig, så som alla andra. Jag fullkomligt ryser och får smått panik när jag hör en unge skrika. Om jag ska käka på¨ett köpcentra så sitter jag så lååångt ifrån små barn som jag bara kan komma.
3. Jag får inge tårar eller varma känslor när jag kollar på barn tillbehör, små strumpor eller liknande. Jag väntar på att det ska komma, men det händer ingenting.
4. Jag orkar inte med andra gravida kvinnor eller småbarnsföräldrar, för jag vill INTE prata om barn, blöjor, illamående, förväntningar, napp eller inte napp, osv. Jag bryr mig helt enkelt inte. Och nu helt plötsligt så är mitt privatliv inte så privat längre.
Bekanta som säger precis vad de tycker att man ska göra eller inte göra när barnet väl kommer. Uppfostran, amning, inredning, kläder.
Och sen så ska vi inte snacka om alla som har koll på vad jag äter och vad jag gör! Herregud. Helt plötsligt vet alla vad som är bäst för en.
Jag varken röker, snusar, dricker eller gör något annat onyttigt. Jag äter knappt godis eller snacks. Och jag äter nästan mindre än vanligt (orkar helt enkelt inte) och alla säger till en: "tänk på att äta ordentligt nu när du är gravid, du ska äta för två." Börjar redan bli trött på folks snack och deras goda råd och jag är bara i mån 4.
5. Ja jag är gravid, men jag är inte handikappad!! Folk behandlar en som att man vore skör, ömtålig och sjuk. Kan jag själv få bestämma när jag inte orkar något?
Så nej. Att vara gravid upplever inte jag riktigt som alla andra.
Eller så målar folk upp det precis som sina liv på facebook, det är så det förväntas att det ska vara, så nu visar vi upp den sidan. Alla är lyckliga och svävar på rosa moln.

Tänk om det vore ok att inte vara överlycklig och bara känna kärlek direkt? Jag kallar mitt foster i magen för monster. För jag tänker bara på scenerna från filmen Alien, när det hoppar ut från magen. =D
Måste man känna "oändlig kärlek" och "bästa som har hänt mig"? Varför kan man inte bara få vara glad och få ha det privat mellan mig och min man?

Kan kan skriva under på så gott som samtliga av dina punkter. Eftersom jag numer har en liten 6-månaders bebis kan jag fylla i några punkter till:

7. Nej, förlossningen var inte alls så himlastormade och fantastisk som många beskriver det. Det gjorde inte olidligt ont heller utan var klart hanterbart. Men jag var heller inte så där superfascinerad av "kroppens urkraft" osv osv.

8. Det var inte alls kärlek vid första ögonkastet. Det var som att ta hand om ett litet djur, typ en hundvalp i början. Kärleken har vuxit fram successivt och blir starkare hela tiden, ju mer "människa" han blir. Första riktiga skrattet var en milstolpe. (Kände precis som du att lite som att ha en alien i magen under graviditeten)

9. Slutligen: Det är faktiskt så mycket enklare än vad jag trodde att ta hand om en bebis. Jag hade förväntat mig att vara en vrak så som många beskriver bebistiden och bara längta tillbaka till jobbet. Men all den tid jag bara suttit och ammat och inte kunnat göra någonting annat har varit som ren terapi för mig. Jag har aldrig varit så mentalt utvilad som nu. Han ammade varannan timme dygnet runt i 5 månaders tid och ändå upplevde jag det aldrig jobbigt..där är faktiskt kroppen fantastisk på att anpassa sig.

Och just det: 10. Det är pisstråkigt att bara prata barn med mammagruppen. Och köpa barnprylar. Behåll dina barnfria vänner! De är guld värda för den mentala stimulansen :)

Jag är övertygad om att du blir en jättebra mamma, precis som jag är :)

Vi finns, vi som ångrar barn

INNEHÅLL