Vi finns, vi som ångrar barn

Jag beundras över TS:s erkännade, för precis allt det som går emot det normala är fel enligt övriga människor. Men vem säger att man inte skulle kunna ångra sina barn? Jag har svårt att förstå hur man kan göra det, mest för att jag älskar min son så mycket att det gör ont men det betyder inte att alla andra människor ska eller måste känna som jag gör.

Det tragiska i detta är väll att barnet blir det som får lida. Det barn som inte alls har gjort något för att inte förtjäna kärlek och värme. 

Jag skulle vilja veta vad ni känner för era barn? Känner ni kärlek? Älskar ni dom? Eller kan de för er likväl avlida i morgon?