Anonym (komplext) skrev 2014-06-14 22:09:34 följande:
Måste säga att jag tycker att den här tråden är superintressant, har själv funderat mycket på vad folk egentligen tycker om att ha barn. Och själva frågan är jättekomplex, även om vissa försöker få den till en debatt om man ångrar och inte älskar sina barn mot att man tycker det är det bästa som finns. Tror de flesta befinner sig i en zon däremellan.
Jag var osäker på om jag ville ha barn, men min man ställde ultimatum, med honom och barn eller utan honom. Jag var väl egentligen kanske 60-40 för redan innan, men ville inte göra det "bara för att" utan att det skulle vara genomtänkt. Mina första månader som mamma var det bästa jag upplevt (bortsett från de tre första veckorna då det gjorde ont överallt). Jag tyckte det var FANTASTISKT! Jag älskar mitt barn, ångrar henne inte, men önskar ibland att jag kunde leva som förr. Ibland vill jag bara äga min egen tid, kunna göra nåt på egen hand, hinna med Har tyvärr inga naturliga barnvakter i närheten. Om jag bara fick något litet avbrott ibland skulle allt vara perfekt..
Ibland tänker jag på mitt liv jag hade, som jag älskade. Jag och mannen hade massa gemensamma intressen och aktiviteter för oss, som vi inte längre kan utöva. Vi levde ett underbart liv. Samtidigt vet jag att det inte längre skulle vara som förr, man tröttnar och vill gå vidare. De flesta vännerna har barn och kan inte heller umgås som förr. Det var dags att gå vidare. Precis som jag lämnade ungdomen bakom mig, och kan tänka tillbaka på den som ett rosa skimmer så lämnade jag parlivet i city när jag fick barn. Övergångar är svåra. Och småbarnsåren är tuffa.
Enligt undersökningar så sänks livskvaliteten under småbarnsåren jämfört med de som är (frivilligt) barnfria, men ökar succesivt för att när barnen flyttat ut överstiga de barnfrias. Så det är inte konstigt att man under småbarnsårens tuffa tid frågar sig själv: vad fan tänkte jag?
Jag väntade så länge jag vågade med tanke på den biologiska klockan, och är jätteglad att jag inte skaffade barn innan. Jag ångrar inte att jag gjorde det. Jag tror jag hade blivit olycklig utan pga att jag känt att jag missat något. Bara om jag vetat det jag vet nu hade jag kunnat leva ett bra liv som barnlös och vara nöjd med det.
Jag tror inte folk menar att de ångrar sitt barn, utan sitt föräldraskap, att de blev föräldrar. De önskar inte att deras barn försvann, för de skulle sakna det, men önskar kanske att de aldrig fått någon att sakna, att de fattat ett annat beslut. Det är två olika saker. De skulle hellre leva ett annat liv, men det betyder inte för den skull att de inte älskar och bryr sig om sitt barn när det väl finns, eller är en bra förälder för det. Jag tycker lika gärna att vissa som älskar sitt barn på ett sätt som gör att de kväver det, ska vara med det och lägga sig i allt jämt kan klassas som dåliga föräldrar. Att leva genom sina barn kan vara minst lika jobbigt för barnen som föräldrar som försöker ha ett liv utan dem.
