Vi finns, vi som ångrar barn
Jag undrar alla ni som ångrar era barn varför har ni inte adopterat bort barnet? Satt dom i fosterfamilj? Varför har ni valt att uppfostra ett barn ni ångrar och inte vill ha när det finns andra möjligheter?
Inlägg från: Anonym (två barns mamma)
|
-
-
AstridH skrev 2014-06-15 01:16:28 följande:Haka inte upp dig på ordet skaffa. Som någon förklarat tidigare i tråden, så ångrar man nog mer specifikt föräldraskapet. Man kan älska ett barn och samtidigt ångra det liv man lever med det, med ansvar och plikter. Man kan ångra det gigantiska åtagande man tog på sig när man valde att skapa en egen individ som behöver ens kärlek och stöd, att aldrig kunna vackla utan att kanske skada en människa för livet, och ändå älska den individen till tusen. Är det helt omöjligt att förstå?
För mig var den tanken det första jag förstod när jag skulle skaffa barn. Det är ett stort ansvar, massa plikter, åtagande, offrande, dåligt med sömn, med tid, med ork, med tålamod. Jag förstod att det skulle bli jobbigt och även det SS jag ja till när jag valde behålla. Hur tänker då dom som ångrade sig? Trodde alla det skulle bli rosenskimrande rött? Förlossningdepression? Eller svårt med anknytning? Alla säger ju liksom hur jobbigt det är. Men den kärlek, lycka och glädje jag har över mitt barn är ju det som får mig kämpa igenom det jobbiga. Alla trötta nätter kan vara som bortblåst när barnet ler eller säger nåt. Hur känner en mamma som ångrar sitt barn? Behandlar hon barnet annorlunda? Orkar hon härda igenom jobbiga stunder om hon bara tänker att hon ångrar barnet? Gör hon då allt som en mamma som önskar sitt barn och älskar det och inte ångrar det?