Anonym (Munter) skrev 2014-06-14 18:12:16 följande:
Halva inlägget försvann, försöker igen:
Att stå ut med tjat, frågor och ifrågasättanden i sissådär 20 år påverkar många rätt mycket. Att få matat hela tiden att "barn är meningen med livet", "du kommer ångra dig om du inte skaffar barn", "du kommer bli ensam utan någon som bryr sig om dig när du blir gammal" etc etc etc etc etc etc etc påverkar de flesta. Och tjatet innefattar inte bara barn utan sen kommer ju "barnbarnen" som är "livets efterrätt". Det spelar ingen roll vad man svarar, hur många gånger man svarar och hur man än vänder sig. Att man som kvinna SKA skaffa barn är något som alla tycker något om, släktingar, vänner, arbetskamrater och helt främmande människor. Jag är idag 45 och jag har utstått detta jävla tjat sedan jag var 23. Ständiga, oändliga kommentarer och ifrågasättanden. Hela tiden. Ideligen. Från alla håll.
Att palla att stå emot det trycket, det tjatet, våga stå för att man har en annan önskan, för att man "är egoistisk och bara tänker på sig själv", att man är "onormal" är inte lätt. För att inte tala om skräckscenariot att ångra sig när det är för sent. Dessutom är man ju ointelligent också om man inte vill bli mamma har det framkommit i tråden.
Att våga gå emot normen och framstå som "onormal" är inte en lätt sak. För de flesta.
Nu såg jag hela inlägget jag förstår att det är verkligen kan vara svårt att säga att man inte vill ha barn och det tjatats massa på en, mig har det inte hänt. Ingen har tjatat på mig vad jag vet. Jag har bara fått den frågan ett par gånger. Flera har skaffat barn för länge sen i min ålder, alla gamla klasskompisar m.m. Sedan så tror jag att det kan vara skillnad på om man är tillsammans med någon eller inte. I mitt fall har ju varit singel ganska länge pga. mitt dåvarande som krossade mitt hjärta, det vet alla mina vänner om så ingen av de tjatar och inte heller de som inte känner till det..
