Vi finns, vi som ångrar barn

Precis som jag. Båda var lika mycket planerade, men 2:an är mer krävande. Jag tänker också ibland hur behagligt livet varit om dottern aldrig blivit född, jag älskar henne över allt annat, men hon blev inte den dottern jag ville ha.
Jag skäms mycket för att jag känner så, skulle ju aldrig vilja vara utan henne.

Tycker TS är stark som vågar gå ut med något som är så tabu. 

En sak som vissa verkar ha missat är att bara för att man ångrar att man skaffade barn behöver inte betyda att man är en dålig förälder. Vem har sagt att barnet är oälskat, neglerat och misshandlat bara för att man insett att man inte tycker om mammarollen? 

Faktum är att alla behöver inte älska vara mamma, älska jobba 100%, vara hushållerska, taxi och hemmafru i ett. Skillnaden är väl att TS har nog med själinsikt att inse sina brister och kan jobba på dem till skillnad från vissa andra.

Jag tror att jag ångrar mitt barn. Är under 20 och blev oplanerat gravid, men med ett stabilt förhållande och bra framtidsutsikter fanns inte ens en tanke på abort. Nu har det visat sig att det stabila förhållandet inte alls var stabilt då barnets omogna pappa inte kunde hantera motgångar i relationen. Han som var så barnkär visade sig vara en totalt värdelös farsa som inte ens vet vad ansvar innebär. Han har inte gjort ett skit, men ska lik förbannat "ha" barnet med allt vad vårdnad och umgänge (i framtiden) innebär. När han väl träffar barnet får hen hans uppmärksamhet i 5 min innan något annat blir viktigare. Blöja vet han inte ens vad det är. Men jag ska inte tro att jag får bestämma något om barnet själv, och om jag bara missar att svara på ett sms om barnet blir det hot om familjerätt och anmälningar, med sina föräldrars påtryckningar om att det minsann är hans barn lika mycket. Jo tjena, pappa blir man först när man förtjänat den titeln.

Hur som helst, nu står jag i skiten, trött och utsliten ensam med en bebis under året, hemmaboende hos knepiga föräldrar och känner mig totalt värdelös. Räknar med att barnets pappa kommer när den jobbiga tiden är över och ska ta ut sina rättigheter så att jag inte kan få vad jag jobbat för med barnet (dessutom har han en kass föräldrasyn så jag blir imponerad om han inte fördärvar barnet). Då har jag dessutom övergett mina möjligheter till en bra utbidlning och ekonomi medan hans liv glatt har rullat på. Nu råkar det vara så att jag ändå älskar mitt barn över allt annat och själv är den bästa föräldern jag någonsin träffat. Jag skulle aldrig ge bort barnet, men jag önskar att jag aldrig hade skaffat henom från första början. Har sumpat mina chanser till en kärnfamilj och utbildning (bra jobb), samtidigt som jag bara kommer att få träffa mitt barn i halva dess liv (vv) trots att jag anser att det är MITT barn, inte vårt. Jag var ändå den där intelligenta tjejen med bra betyg som väntade med sex till "rätt person", jag förtjänar inte det här eländet.

Du har ingen aning om hur barn som inte är välkomna av sin egen mamma lever idag som vuxna.
Däremot är det några stycken som har svarat här i tråden och det har påverkat dem enormt. 

Helt övertygad om att barn som har en mamma/och/eller pappa som är oönskade känner av det till 100%.
Det är verkligen inte lätt att som barn känna sig oälskad och växa upp till ett dåligt självförtroende som kan leda till stor misär.

Och hon vet inte om det= att jag inte vill ha barn. Inte att jag inte älskar henne eller tycker om henne.

Hur är det med läsförståelsen? Jag har flera gånger skrivit att det är en stark fysisk känsla som inte riktigt kan förklaras med ord. Det verkar vara väldigt svårt att förklara för någon som inte känner så.
Mamma fattar liksom precis vad jag menar när jag säger "en känsla".

OK, jag trodde i min naivitet att det här med barn inte är något man gör under "en kort period här i livet" utan ett rätt stort ansvar som kommer att påverka mitt liv i grunden. Men om ett barn bara är nåt man kan ta med en klackspark så visst...

Plus att du fortfarande tjatar med dina fördomar om att vara trendig hit och dit, herre gud, jag har pengar och bor i stan, jobbar som ett jävla djur på sjukhuset dagar och nätter och tycker det är trevligt att få maten tillagad, ta ett glas vin och slippa disk. 

Hur kan det vara så svårt att sätta sig in i att man kan ångra en situation men ändå göra det bästa av den? De som ångrar att de skaffa de barn kan ju älska barnen och ta hand om dem och samtidigt önska sig ett annat liv. jag tror inte att det är särskilt ovanligt. Har ni ingen fantasi/empati?

Exakt, mitt barn är rent instinktivt så viktigt för mig att jag offrar allt för henne, jag skulle sälja min egen kropp för att ge henne mat om det behövdes. Det finns inga smärtor eller umbäranden jag inte skulle bära för att skydda henne. Men det är just det som är så läskigt. Jag är inte längre nr 1 i mitt liv, jag kan inte längre vara nr 1 i mitt liv, och då menar jag inte pga yttre omständigheter utan pga inre. Jag är så känslomässigt bunden att jag inte har något val, inte vill välja annorlunda. Och det är skrämmande.
Om jag aldrig fått barn hade jag levt lyckligt ovetandes om denna känsla, som är så stark att den är både underbar och förgörande. Man kan aldrig gå tillbaka, men man skulle ha kunnat gå en annan väg och haft ett alternativt liv, som kanske varit lättare och bättre på vissa sätt. 
Om jag däremot skulle förlora mitt barn nu skulle det vara det värsta som kunde hända, och jag skulle aldrig kunna gå tillbaka till det livet jag levde innan. Det är förbannelsen, som även är en välsignelse.
Som sagt, väldigt komplext och långt från svart eller vitt.