Vi finns, vi som ångrar barn

Jag tror att jag ångrar mitt barn. Är under 20 och blev oplanerat gravid, men med ett stabilt förhållande och bra framtidsutsikter fanns inte ens en tanke på abort. Nu har det visat sig att det stabila förhållandet inte alls var stabilt då barnets omogna pappa inte kunde hantera motgångar i relationen. Han som var så barnkär visade sig vara en totalt värdelös farsa som inte ens vet vad ansvar innebär. Han har inte gjort ett skit, men ska lik förbannat "ha" barnet med allt vad vårdnad och umgänge (i framtiden) innebär. När han väl träffar barnet får hen hans uppmärksamhet i 5 min innan något annat blir viktigare. Blöja vet han inte ens vad det är. Men jag ska inte tro att jag får bestämma något om barnet själv, och om jag bara missar att svara på ett sms om barnet blir det hot om familjerätt och anmälningar, med sina föräldrars påtryckningar om att det minsann är hans barn lika mycket. Jo tjena, pappa blir man först när man förtjänat den titeln.

Hur som helst, nu står jag i skiten, trött och utsliten ensam med en bebis under året, hemmaboende hos knepiga föräldrar och känner mig totalt värdelös. Räknar med att barnets pappa kommer när den jobbiga tiden är över och ska ta ut sina rättigheter så att jag inte kan få vad jag jobbat för med barnet (dessutom har han en kass föräldrasyn så jag blir imponerad om han inte fördärvar barnet). Då har jag dessutom övergett mina möjligheter till en bra utbidlning och ekonomi medan hans liv glatt har rullat på. Nu råkar det vara så att jag ändå älskar mitt barn över allt annat och själv är den bästa föräldern jag någonsin träffat. Jag skulle aldrig ge bort barnet, men jag önskar att jag aldrig hade skaffat henom från första början. Har sumpat mina chanser till en kärnfamilj och utbildning (bra jobb), samtidigt som jag bara kommer att få träffa mitt barn i halva dess liv (vv) trots att jag anser att det är MITT barn, inte vårt. Jag var ändå den där intelligenta tjejen med bra betyg som väntade med sex till "rätt person", jag förtjänar inte det här eländet.

Men jag tycker det är lite bullshit alltihop, att ångra ett barn som man påstår sig älska? Jag tror faktiskt inte riktigt man vet då vad älska är.
Om jag älskar min sambo liksom, då ångrar jag väl inte att jag träffade honom? Herregud..

Visst kan det vara jobbigt med barn, men man får väl tänka efter innan då.. Många i tråden skriver ju om trasiga liv/jobbiga liv, ja då är det inte konstigt kanske att barnen inte blir speciellt välkomna.

Det finns många kvinnor som "sköter" om sina män som små bebisar också.. :P
Det är ju bara kolla här på Familjeliv för att se hur mycket problem det finns i alla typer av relationer.
Och självklart blir det tvister med ett barn också, då man är olika individer.

Att man till 100% måste sköta om en bebis borde inte komma som en chock för någon.. därför är det ju bra om man har ett backuper när man behöver lite avlastning.. Har man inte alls tänkt på det innan så är det ju jäkligt synd.

Har inte läst igenom tråden men ville fråga ts och ni andra som ångrar era barn, visar ni det för barnen? Vet barnen vad ni tycker? Och tycker ni inte det vore bättre att barnet/ barnen får nytt hem hos någon som vill ha barn istället?.