Vi finns, vi som ångrar barn

Har egentligen allt på min sida: Färdig utbildning, bra SGI, snäll kille som älskar barn och vill ta sitt ansvar. Lagom ålder. Lägenhet. Pengar.

Bebisen var inte helt planerad men kommer inte helt olägligt heller. Känner fortfarande ibland att jag hoppas det blir missfall av det här. Men, nu är det för sent att ångra sig och tycker det är viktigt att vara öppen med min osäkerhet snarare än att låtsas som den inte finns där. Känner mig  ibland väldigt ensam här på FL med alla lyckliga som väntar barn.

Jag är inte helt lycklig. Jag är inte helt olycklig heller, men inser vilket enormt stort beslut som det här ändå är - vilka otroliga uppoffringar jag måste göra och hur mycket av mitt bekväma trevliga södermalmsliv som kommer att ändras för all tid och framtid.

Jag är rädd att bli socialt isolerad. Jag är rädd inte kunna gå ut på restaurang, det är det trevligaste jag vet. Jag är rädd att bli fast i hemmet, samtidigt får jag ångest av tanken att sitta och fika hela dagarna med andra mammor och diskutera bajs och kiss och vafan. Jag är ledsen för att mina fina tuttar kommer bli förstörda. Jag är orolig för min karriär. Jag är ledsen för att sexlivet kommer att gå åt skogen, fan vi har det ju så bra (det var ju också därför det blev en oplanerad bebis). Jag är ledsen för att vår vinresa till frankrike i sommar nu kommer bli en juice- och läskresa för min del (fånigt kanske men jag hade verkligen sett fram emot resan!). Jag är rädd att barnet kommer ha någon svår sjukdom och ge mig en massa sorg och oro. 

Känner mig extremt egoistisk som är ledsen för alla de här självupptagna sakerna, men tror det är viktigt att erkänna att ett barn inte bara är den gåva alla tjatar om, utan också en sorg. Jag har ett bra liv, jag är nöjd med mitt liv, jag vet inte om jag vill att det ska förändras - det är så otäckt! Jag hoppas verkligen att förändringen är till det bättre men det kan man ju aldrig veta. 

Vet du, det har jag också. Visserligen under graviditeten, men ändå. Ändå ångrar jag det barn jag har.

Har jag sagt att jag inte känner kärlek till mitt barn? Det är sådana som du som gör att detta inte är något som talas högt om.

Här förutsätts det saker och ting ja. Det handlar inte om pengar, det handlar inte om tid, det handlar inte om graviditet eller födande, det handlar inte om karriär. Jag önskar bara att jag inte skaffat barn, att jag inte haft henne. Jag önskar ett liv utan barn bara helt enkelt.

Kul att höra vilka fördomar man drar på sig bara för att jag sade vart jag bor någonstans! Kan nämna att du helt har missuppfattat situationen. Tråkigt att höra att den där översittarattityden fortfarande finns kvar så fort man inte är helt jävla överlycklig över sin graviditet och ser barn som ens huvudsakliga uppgift här i livet. Tyckte jag var ärlig med tankar som jag tror att många delar, och tror det är naivt att tro att allt som varit viktigt för en tidigare i livet plötsligt automatiskt kommer att sluta vara viktigt bara för att bebisen kommer och man får "perspektiv på saker och ting". Tycker inte det är egoistiskt att ta hand om sig själv och bygga sig ett liv man mår bra av, med eller utan barn.

Tror den där självutplånande lyckliga modern är en riktig kvinnofälla. Tycker TS är jättemodig som startade tråden! Om det är något som inte är bra så är det olyckliga mödrar som inte ens vågar erkänna det, utan tar ut det över barnen istället.  

OK, jag trodde i min naivitet att det här med barn inte är något man gör under "en kort period här i livet" utan ett rätt stort ansvar som kommer att påverka mitt liv i grunden. Men om ett barn bara är nåt man kan ta med en klackspark så visst...

Plus att du fortfarande tjatar med dina fördomar om att vara trendig hit och dit, herre gud, jag har pengar och bor i stan, jobbar som ett jävla djur på sjukhuset dagar och nätter och tycker det är trevligt att få maten tillagad, ta ett glas vin och slippa disk. 

Nej, allas liv förblir inte detsamma efter att man blivit förälder. Många upplever att det blir helt annorlunda eftersom man plötsligt har ansvar för en annan människa och inte längre kan välja sitt liv bara efter sina egna behov eller önskemål. 

Att ha ett barn man älskar men ändå ångrar att man skaffade är en situation man kan befinna sig i oavsett vilket värde du tillskriver barn. 

Jag tycker att de som klarar att ta hand om sina barn och göra uppoffringar för dem trots sina känslor förtjänar uppmuntran och beundran, inte spott och spe. Det är en verklig uppoffring att göra allt man kan för ett barn man inte egentligen vill ha särskilt gärna. Om det bästa man vet är att leka med sand i parker klockan sju på morgonen gör man ju bara det man vill göra.

Ha!
Nä.
Jag är född i Stockholm men uppvuxen i en storstad utomlands där min pappa arbetade och min mamma var självutplånande genomlycklig hemmafru (det passade henne för övrigt perfekt och hon var jättegullig!). Jag bryr mig inte om fotboll. Gud du har verkligen hakat upp dig på det här med restaurangen och vinet, är det så jävla konstigt att en person som blivit oplanerat gravid är ledsen för att att hon måste ställa in en sedan länge planerad resa?

Jag skulle kunna ha lite fördomar om dig också men tror du skulle bli förolämpad så jag låter bli. 

Ja men du är verkligen den första jag stött på som snyftar över att du måste dra ner på restaurangbesök och missar en vinresa bara för att du är med barn, samt även målar upp en katastrofbild för att du förstått att du är tvungen att lära dig hur köket hemma fungerar. Vet ju inte hur långt gången du är men de flesta brukar ju acceptera en oväntad graviditet efter ett tag och sluta gråta över småsaker. 
Och vad gäller din karriär så kanske du får nöja dig med ett välbetalt jobb utan möjligheter till vidare avancemang  under en period av ditt liv. Vem vet du kanske får en möjlighet att inse att även tid har ett värde.

Skulle verkligen vilja höra dina fördomar om mig. Gissar att de är mer fördomar än vad mina är för till skillnad från dig så har jag varit en hel del i stan medans du förmodligen knappt satt din fot utanför tullarna.