Vi finns, vi som ångrar barn

Det var väl under 1800-talet man började sakta men säkert ändra synen på barn. Jag skrev att självklart så älskade de flesta föräldarna sina  barn. Men att barn föddes oönskade var betydligt vanligare då och även barnets roll i familjen var annorlunda Den bilden du har är nog mer den bilden som var under 1900-talet

Och hur vet du det om jag får fråga? Jag känner flera gamlingar som medvetet valt bort barn och är supernöjda. Barn är inte meningen med allas liv.

Det vet du inte. Hon kanske hade varit jättenöjd och undrat hur hon tänkte när hon ens funderade på barn.

Jag skulle själv aldrig frivilligt välja ett liv utan barn. Mitt liv hade inte varit lättare utan barnen, snarare tvärt om. Det är inte så svårt längre att välja vad som går först, det är alltid någon annan som bestämmer åt mig :) Men jag har samtidigt inte svårt att förstå att det finns människor som vill leva ett liv annorlunda än mitt och känner annorlunda än mig när det kommer till barnen. Vi är alla olika och man kan inte sitt egna liv och upplevelser som ett slags facit för hur andra ska/bör leva och känna.  För vissa är barnen meningen med allt, för andra är de det inte utan blir istället ett hinder för att leva det liv man själv tycker är meningsfullt. Det verkar vara väldigt svårt för många att förstå och inte minst acceptera. 

I så fall kan ju jag lika gärna säga att du saknar empati och förmågan att tänka dig in i andra människors situationer och har svårt med det här att dina känslor inte gäller för andra. Förstå mig rätt, jag kan inte heller riktigt föreställa mig hur det är att känna som flera här i tråden beskrivit(där jag faktiskt inte ser någon anledning till oro bara för att de ångrar livet med barn), det gör inte att jag tror att de är sjuka, dåliga föräldrar eller att det inte går att känna så. Mina känslor gäller inte för andra, det behöver inte vara något fel i det och jag kan respektera det. Förresten så kan jag lite tänka mig in i situationen. Min mamma önskar att hon aldrig skaffat barn, däremot ångar hon inte mig i sig. Inte märkte jag heller av det som barn, inte känner jag mig mindre älskad eller värdefull eller sårad på grund av den vetskapen och min mamma är nog den mest "normala" person jag känner.

Alla som inte älskar sina barn precis som du tycker att de ska göra lider inte av psykiska störningar. De är bara annorlunda än du.