Inlägg från: Anonym (maria78) |Visa alla inlägg
  • Anonym (maria78)

    Vi finns, vi som ångrar barn

    Problemet är att kvinnor inte kan vänta. Väntar man för länge blir det ju problem. Därför skaffar många... Jag satsade på karriären och har gjort det sista 10 åren....Men jag är utbytbar. Om jag inte levererar. Företaget ser ju mig som en resurs. En kollega blev sjuk och vid nästa omorganisation fick hon gå. Vem vill ha någon som är sjuk ja??

    Detta har fått mig att tänka på familj.... Visst kan barnen vända en ryggen, men den relationen är ändå mer ärlig.... Jämfört med att kämpa för ett företags maximering.... Men detta känner jag först nu och jag är 36 år. NU kommer nästa problem: när jag väl kommit till insikt behövs en man, som vill ha barn och att kunna bli gravid och få friska barn....

    I sin helhet tycker jag att problemet i samhället är tvärtom TS, de flesta väntar länge länge med barn..... Och sen får de inga. Jag har en väninna som gör sitt fjärde försök i Danmark..... Det är också jobbigt....

  • Anonym (maria78)
    Anonym (K) skrev 2014-06-14 19:58:29 följande:
    Jag önskar ofta att det inte var så jobbigt att ha barn och tog så mycket ork och energi. De sliter ut mig. Jag blev oplanerat gravid med ett 3:dje barn när min yngsta var 11 mån och min äldsta var 3 år. Jag mådde skit( fick depressioner) efter båda förlossningarna, jag var sjukt ångestfylld och mådde dåligt flera år efter mitt 3:dje barn fötts. Fick GAD och svårt hypokondrisk. Nu är det mycket bättre och min minsta tjej, som är 3,5år, är mitt hjärta! Jag skulle ALDRIG vilja vara utan henne, fast hon och de andra tillsammans är skitjobbiga ofta. Det är väl det som är det oerhörda med föräldraskap, att man älskar trots allt man får utstå!
    Ur återhämtade du dig från deppen? Påverkade det förhållandet?

    Här också depp sen många år och vi försöker bli gravida...
  • Anonym (maria78)
    Anonym (K) skrev 2014-06-14 20:48:34 följande:

    Jag gick i psykoterapi privat. Psykiatrin ville helst att jag skulle medicinera, men jag vägrade. Dessutom har tiden gått, barnen är större och det blir lite lättare. Jag hade svårt för bebistiden, så hade jag två bebisar och en till liten samtidigt. Jag blev översvämmad av allt och höll på att tappa fotfästet ordentligt! Men inte så många runtom märkte, jag var väldigt kompetent utåt men hade kaos inombords. Jag och min man har och har haft det tufft, det sliter. Svårt att älska på samma sätt som förut, jag har nog förlorat mycket ork att ha en bra relation med honom.
    Det är ju det som är fasan, hur påverkas förhållandet? Många går ju isär under småbarnsåren.... blev det mycket tyngre med tre än två...?
Svar på tråden Vi finns, vi som ångrar barn