Vi finns, vi som ångrar barn
Har läst hela tråden men fattar ändå inte...
Mitt barn är en del av mig, en bättre version, den enda som jag känt såna känslor för som jag gör just nu. 
Jag kan inte ens föreställa mig att vara utan honom, känns som jag går sönder av bara tanken. 
Går inte att förklara, nåt i hjärtat som på automatik bara finns där för honom. Lite läskigt är det, att älska någon på detta sätt. Och det är väl då det negativa, att en annan person kan betyda så mycket att man knappt kan andas. 
Tråden är dock bra på det sättet att ofta pressas folk här på Familjeliv att behålla barnet av pushande mammor, när de egentligen bara skulle göra abort. Kanske är det dem oönskade barnen vi läser om här nu.. Kom ihåg det nästa gång när ni håller på och hetsar..
 Som någon skrev, man får små vänner i barnen när de blir äldre, i yngre skolåldern är de flesta barn rätt självständiga och trevliga och bra människor helt enkelt och har man "lyckats" med sin fostran kvarstår det säkert i tonåren också.