Vi finns, vi som ångrar barn

Jag håller inte riktigt med. Det är OTROLIGT svårt att göra karriär med barn, iaf för båda föräldrarna att göra det samtidigt. Och ja, jag är högutbildad med välkvalificerat välbetalt jobb, men för att göra karriär ska man ju avancera, och då måste man jobba hårt och mycket, vilket man inte hinner med småbarn. Hämta, lämna och vabba... 2 föräldrar som jobbar 10-12 timmar var per dag för att göra karriär samtidigt, det går liksom inte. Antingen gör en karriär på den andras bekostnad, eller så går bådas karriärer lite långsamt under småbarnsåren. Att ha ett välbetalt, kvalificerat jobb är inte att göra karriär. Att göra karriär är att avancera uppåt till högre positioner är andra med motsvarande bakgrund/utbildning gör, att nå riktiga toppositioner. Det kräver mycket mer jobb.

Och dessutom anser jag inte att disputera är att göra karriär, det är ju jättelätt att få och genomföra en doktorsutbildning. Däremot att meritera sig vidare akademiskt, dra hem mycket pengar, starta egen grupp och bli professor är svårt, många faller ifrån innan dess. Att göra det med småbarn är svårt, men inte omöjligt. Min man är där just nu, han jobbar varje kväll från dottern lagt sig till vi lägger oss. Samma för mig, jag håller på att meritera mig vidare i mitt yrke vilket kräver mycket jobb utöver kontorstid. Vi jobbar all tid vi kan, men det känns ändå inte tillräckligt. Att behöva lämna jobbet vid 16 för att hämta är inte direkt karriärsbyggande. På höga positioner är kraven stenhårda, du måste kunna jobba mycket, obekväma tider och alltid vara nåbar. Annars finns det alltid nån annan som är beredd att ta din plats.

Så, kontentan, det går att ha ett välbetalt, utvecklande, välmeriterat jobb när man har barn, men att göra karriär är jättesvårt, så länge den andra inte tar huvudansvaret.

Måste säga att jag tycker att den här tråden är superintressant, har själv funderat mycket på vad folk egentligen tycker om att ha barn. Och själva frågan är jättekomplex, även om vissa försöker få den till en debatt om man ångrar och inte älskar sina barn mot att man tycker det är det bästa som finns. Tror de flesta befinner sig i en zon däremellan.

Jag var osäker på om jag ville ha barn, men min man ställde ultimatum, med honom och barn eller utan honom. Jag var väl egentligen kanske 60-40 för redan innan, men ville inte göra det "bara för att" utan att det skulle vara genomtänkt. Mina första månader som mamma var det bästa jag upplevt (bortsett från de tre första veckorna då det gjorde ont överallt). Jag tyckte det var FANTASTISKT! Jag älskar mitt barn, ångrar henne inte, men önskar ibland att jag kunde leva som förr. Ibland vill jag bara äga min egen tid, kunna göra nåt på egen hand, hinna med Har tyvärr inga naturliga barnvakter i närheten. Om jag bara fick något litet avbrott ibland skulle allt vara perfekt..

Ibland tänker jag på mitt liv jag hade, som jag älskade. Jag och mannen hade massa gemensamma intressen och aktiviteter för oss, som vi inte längre kan utöva. Vi levde ett underbart liv. Samtidigt vet jag att det inte längre skulle vara som förr, man tröttnar och vill gå vidare. De flesta vännerna har barn och kan inte heller umgås som förr. Det var dags att gå vidare. Precis som jag lämnade ungdomen bakom mig, och kan tänka tillbaka på den som ett rosa skimmer så lämnade jag parlivet i city när jag fick barn. Övergångar är svåra. Och småbarnsåren är tuffa.

Enligt undersökningar så sänks livskvaliteten under småbarnsåren jämfört med de som är (frivilligt) barnfria, men ökar succesivt för att när barnen flyttat ut överstiga de barnfrias. Så det är inte konstigt att man under småbarnsårens tuffa tid frågar sig själv: vad fan tänkte jag?

Jag väntade så länge jag vågade med tanke på den biologiska klockan, och är jätteglad att jag inte skaffade barn innan. Jag ångrar inte att jag gjorde det. Jag tror jag hade blivit olycklig utan pga att jag känt att jag missat något. Bara om jag vetat det jag vet nu hade jag kunnat leva ett bra liv som barnlös och vara nöjd med det.

Jag tror inte folk menar att de ångrar sitt barn, utan sitt föräldraskap, att de blev föräldrar. De önskar inte att deras barn försvann, för de skulle sakna det, men önskar kanske att de aldrig fått någon att sakna, att de fattat ett annat beslut. Det är två olika saker. De skulle hellre leva ett annat liv, men det betyder inte för den skull att de inte älskar och bryr sig om sitt barn när det väl finns, eller är en bra förälder för det. Jag tycker lika gärna att vissa som älskar sitt barn på ett sätt som gör att de kväver det, ska vara med det och lägga sig i allt jämt kan klassas som dåliga föräldrar. Att leva genom sina barn kan vara minst lika jobbigt för barnen som föräldrar som försöker ha ett liv utan dem.

Ok, relativt enkelt att doktorera jämfört med att skaffa sig en fast position, en grupp och hyfsade anslag. Om man ser på antalet doktorander (som är många), sen antalet post-docs (färre, men ff många), sen de som verkligen får en tjänst och en grupp (ganska få), så inser man att konkurrensen är stenhård och många faller ifrån. Hela havet stormar mellan karriärstegen, där stolarna plötsligt blir färre än 20% i vissa steg.

Som pepp till dig kan jag säga att mannen önskat att vi skaffat barn under hans doktorandtid (såhär i efterhand). Exakt hur lång tid det tar från man antas till man disputerar är egentligen inte superviktigt, däremot är åren efter disputationen väldigt viktiga. För att söka vissa anslag ska man t.ex. vara ung forskare (disputerat inom de senaste 7 åren) och den tiden vill man inte förlora. Klockan startas när man disputerar. Och så räknar de helår, så disputera i början av året, inte i slutet så tjänar du ett år.

Lycka till!

Minns tyvärr inte var jag läste det men det stod även att glädjen ett barn ger är som störst när det väntas (graviditeten), och näst störst när det flyttar hemifrån. De jobbigaste perioderna var småbarnsåren och tonåren då föräldrarnas livskvalitet sjönk mest. Ska försöka googla och se om jag hittar nåt.

Tror förresten det var i DN:s artikelserie om barnfrihet som gick under våren, en sidoartikel om studien.

Snarare var det att de barnfrias gick ned något i jämförelse när de andra fick barnbarn, då barnbarn tydligen ökar livskvaliteten. Man får liksom det bästa utan det jobbigaste. Och kanske att man uppskattar sin tid och frihet mer? (egna spekulationer)

Visst kan man älska sitt barn så mycket, men ändå ibland önska att man inte hade barn. Inte att barnet man har försvann, utan att det aldrig funnits. Innan du fick din son sörjde du ju inte honom.

Jag tror jag skulle kunna levt ett bra barnfritt liv om jag vetat hur livet skulle förändras av barn, och på samma gång skulle jag offra mitt liv för mitt barn, och känna total meningslöshet med tillvaron om hon gick bort. Man kan liksom inte gå tillbaka, men tänk om man aldrig öppnat dörren? Hur hade livet varit då?

Exakt, mitt barn är rent instinktivt så viktigt för mig att jag offrar allt för henne, jag skulle sälja min egen kropp för att ge henne mat om det behövdes. Det finns inga smärtor eller umbäranden jag inte skulle bära för att skydda henne. Men det är just det som är så läskigt. Jag är inte längre nr 1 i mitt liv, jag kan inte längre vara nr 1 i mitt liv, och då menar jag inte pga yttre omständigheter utan pga inre. Jag är så känslomässigt bunden att jag inte har något val, inte vill välja annorlunda. Och det är skrämmande.
Om jag aldrig fått barn hade jag levt lyckligt ovetandes om denna känsla, som är så stark att den är både underbar och förgörande. Man kan aldrig gå tillbaka, men man skulle ha kunnat gå en annan väg och haft ett alternativt liv, som kanske varit lättare och bättre på vissa sätt. 
Om jag däremot skulle förlora mitt barn nu skulle det vara det värsta som kunde hända, och jag skulle aldrig kunna gå tillbaka till det livet jag levde innan. Det är förbannelsen, som även är en välsignelse.
Som sagt, väldigt komplext och långt från svart eller vitt.