Vi finns, vi som ångrar barn

Håller med om att det finns en norm som säger att man ska skaffa barn och jag håller med om att detta är något att ifrågasätta. Det borde inte vara skamfyllt att välja bort att skaffa barn. 

MEN. Om barnet redan är där och känslan av ånger infinner sig och inte vill gå över så är ju de facto något oerhört fel, där felet består i att någon som inte har barn faktiskt har ett barn, ett barn som inte hade något val att bli fött eller inte och som behöver en massa kärlek och tillgivenhet för att växa upp och bli trygga i sig själva. Så jo: Om man befinner sig i den situationen som vuxen förälder så tycker jag att man har ansvar att söka hjälp och göra allt för att relationen till barnet ska förbättras. Allt annat är fullkomligt egoistiskt. 

.. är felet består i att någon som inte vill ha barn faktiskt har ett barn..., skulle det stå.

Tycker nog inte att det egentligen spelar någon roll om det är frågan om en biologisk drift, en samhällelig norm eller en kombination av de båda. Höll mest med om att det finns en norm att man ska skaffa barn och att samhället och människor generellt borde bli öppnare för att alla faktiskt inte vill det. Vissa är ju inte barnlösa, de är barnfria. Med det sagt så anser jag att om situationen redan uppstått - att någon som inte vill vara förälder faktiskt blivit förälder  - så är det dennes ansvar att söka professionell hjälp och att jobba på relationen till barnet. När  barnet är på plats så måste det vara hens behov som kommer först, för barnet kan knappast själv göra något åt situationen. Mitt inlägg var en reaktion på en diskussion om huruvida något är fel när man ångrar sitt barn. Jag skulle säga att ja, det är något fel både med förälder-barn-relationen och med situationen. Och det är bara den vuxna som kan försöka göra det bättre, och det är fruktansvärt egoistiskt om man som vuxen inte söker hjälp i en sådan situation.