Vi finns, vi som ångrar barn
Jag tror modersinstinkten är biologiskt. Jag är glad över att denna instinkt är så stark för just mig. Jag tror denna instinkt är svagare hos andra, t ex min egen mor.
Inlägg från: Anonym (fg)
|
-
-
#315
Jag tror inte att det är hela världen om man inte känner jättestarkt för sina barn så länge man ger dem tillräckligt med omsorg.
Jag tror som sagt att mina egna föräldrar inte egentligen tycker speciellt mycket om barn. Min mamma skulle dock aldrig erkänna detta.
Idag tycker jag att både jag och storasyster är helt välfungerande med familj, jobb och vänner.
Det negativa är väl att jag har väldigt dålig kontakt med mina föräldrar och jag blir ofta arg på dem. Jag lever med detta. Jag har ett bra liv. JAG ÄR JÄTTEGLAD ÖVER ATT HA BLIVIT FÖDD TROTS ATT MINA FÖRÄLDRAR BRAST I DET KÄNSLOMÄSSIGA STÖDET.
Något jag förmodligen alltid kommer grubbla över är om min och min storasysters destruktiva tonårsperiod berodde på våra föräldrars oförmåga till känslomässigt stöd men det kommer jag nog aldrig få ett ordentligt svar på. Min mor vägrar erkänna att hon brast i detta även om det för omgivningen är helt uppenbart.
I övrigt var (och är), mina föräldrar ganska normala medelsvenssons.
När jag ser mig omkring tycker jag dessa föräldrar verkar ganska vanliga. Föräldrar som är hyfsat bra men inte orkar med sina barn till 100%. Jag vägrar att tro att föräldrar var bättre eller sämre förr. Vissa var nog super, andra medelmåttiga och några få var nog rent ut sagt dåliga. -
#318Har du barn själv?Anonym (M) skrev 2014-06-15 12:39:17 följande:
Nu tror jag iofs att du kommer känna helt annorlunda när du väl har din bebis hos dig, men det är lite precis det här jag kan känna är så typiskt. Man skaffar bara barnet för att socialt sett så är det typ den idealiska grejen när man befinner sig i livet där du är. För att man typ bara ska göra det, för att det är en del av livet. Men det är så jävla fel. För att enligt mig ska väl ändå barnet vara det mest efterlängtade och den sista pusselbiten? Inte den som ska komma och sabba ens vinresor och restaurangbesök. Då har man valt att skaffa barn av helt fel anledning och i min mening är det fan det värsta man kan göra. Risken är säkert rätt stor att du kommer känna att barnet ofta är i vägen för alla dina behov och hur lycklig kommer det göra någon? Man kan ju bara hoppas att du inte känner så sen. För barnets skull.