Vi finns, vi som ångrar barn

Jag har flera väninnor som valt att inte skaffa barn. Nån av dem är väl en sån som aldrig träffat rätt kille, och som jag kan tro skulle bli en jättebra mamma om hon väl fick barn. De andra två är tjejer som jag tänker fattat bra och väl underbyggda beslut när de valt att avstå, fast av olika skäl. Den ena har haft en trasslig uppväxt och fått vara lite förälder till sina egna föräldrar, den andra har så stora behov av att få styra sin egen tid att hon helt säkert skulle känna sig väldigt begränsad av ett barn. Jag tycker det är jättebra att reflektera kring om man verkligen vill ha barn, all heder till dem som väljer att avstå. Att sen skaffa barn och sedan inse att man ångrar sitt beslut verkar ju helt ofattbart jobbigt, jag tänker att det är något som de flesta inte ens skulle erkänna för sig själva utan tralla på och låtsas som ingenting...