Inlägg från: Anonym (Tankeställare) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Tankeställare)

    Vi finns, vi som ångrar barn

    vfja skrev 2014-06-14 11:37:43 följande:
    Hur sjukt har inte samhället blivit när mammor börjar ångra sina barn, när barn inte är önskvärda bara för att livet har blivit beroende av kapitalism och pengar, när barn ses som problem snarare än tillgångar. Kanske dags att vi börjar se på barn som det finaste vi har istället för det som prioriteras längst ned efter villa, efter bil, efter karriär och efter allt annat som man "måste" ha.

    Fy fasiken vad bra skrivet! Och vilken tankeställare det gav mig! Tack!
  • Anonym (Tankeställare)
    Anonym (ego) skrev 2014-06-15 19:58:00 följande:
    jag tycker det är jävligt ego att ångra sina barn
    herregud att hjälpa andra, ta hand om andra är väl meningen med livet i grund och botten
    det är genom det du lär dig om dig själv

    Tycker det är obehagligt att så många ångrar sina barn
    det visar att det finns mer egoism i människor än vad jag trodde!!!

    Tror faktiskt det måste finnas en diagnos bakom det,
    det kan bara inte vara elakhet...
    Meningen med livet är att ge livet mening.
    Alla anser kanske inte att livet blir mer meningsfullt med ett barn.
    Jag tycker det är sunt att avstå barn om man känner att det inte är något för en själv. Jag tycker även det är sunt att de som faktiskt känner att de ångrar sina barn, kan erkänna det för sig själva istället för att gå runt med en inombords bitterhet som lätt kan utvecklas till avsmak och till och med hat.

    Min pappa ville nog aldrig ha barn egentligen. Det har jag förstått i efterhand, nu när jag blivit äldre. När jag var yngre så funderade jag bara på varför han var så kall. Jag hade nog mått bättre av att höra honom säga att han egentligen aldrig velat haft barn. Då hade jag förstått hans sätt att vara. Istället blev jag förvirrad och trodde att jag hade gjort något fel. Försökte alltid att vara honom till lags.
    När jag var omkring 15-årsåldern så sa han att han tyckte att jag var riktigt trevlig att umgås med, då jag hade blivit äldre. Han sa även att han aldrig varit en lämplig småbarnspappa och att småbarnsåren var de värsta han visste.
    Då nånstans föll polletten ner. Jag hade dock velat höra det tidigare. Det hade hjälpt mig en del i min barndom och uppväxt.

    Till alla som tvekar: skaffa INTE barn förns ni är helt säkra på att det är vad ni vill.
  • Anonym (Tankeställare)
    Tecum skrev 2014-06-15 20:46:28 följande:
    Nu dök den fråga upp som jag själv tänkt ställa. Ni som är så tvärsäkra på antingen den ena eller andra sidan, hur hanterar man en situation där ena parten i relationen vil ha barn medan den andre är tveksam/emot? Separation eller ska den ena vika ner sig? Där kan man hamna i en situation där ena parten egentligen inte vil ha barn men ställer ändå upp. Relationer bygger på kompromisser, är detta en bra kompromiss?
    Man ska aldrig ta ett så stort steg som att skaffa ett barn, för någon annans skull.
  • Anonym (Tankeställare)

    Jag ångrar att jag skaffade barn.
    Dock älskar jag mitt barn över allt annat, så jag vill inte göra mig av med barnet.
    Tanken har dock slagit mig att lämna barnet hos pappan och sedan bara ge mig av. Jag har även funderat i banorna att ansöka om en fosterfamiljsplacering, men fan vad det tar emot. Jag älskar ju ungen! Jag vill inte riskera att lämna barnet hos någon som kanske inte är snäll mot barnet.
    För hur mycket jag än ångrar min handling att skaffa barn, så älskar jag ju mitt barn. Jag vill inte mitt barn illa. Jag vill att mitt barn ska må bra, känna sig älskad. Växa upp som en harmonisk och trygg person.
    Men om jag fick tag på en tidsmaskin och fick chansen att göra allt ogjort, så hade jag gjort det. Utan att tveka.

  • Anonym (Tankeställare)
    Anonym (Avsaknad instinkt?) skrev 2014-06-16 06:35:37 följande:
    Stor suck! Jag hävdar att de mammor som ångrar sin barn är det ngt fel på. Dem saknar den starkaste instinkten i naturen, modersinstinkten. Och ser du i naturen är ddt just MAMMOR som vårdar ungen medans pappan bara parar sig och drae vidare, så är der hos nästan alla djurarter. Men det är klart, björnhanarna har nog bara inte fått chansen pga de sociala könsrollerna... Ja många män är bra pappor, i många fall bättre än många mammor. Det förändrar inte det faktum att det inte är naturligt friskt för en mamma att ångra meningen med livet, sitt barn vilket är det tråden handlar om.

    Om det är fel på mammor som ångrar sina barn, vad är det då för generalfel på pappor som kör barnvagn och sitter på ÖF och sjunger "Lilla Snigel" ihop med en drös andra mammor, pappor och skrikande ungar? - Måste det vara FEL på någon av föräldrarna!? Kan det kanske inte bara handla om samhällets utveckling? Pressen man har på sig att hela tiden göra rätt, säga rätt, ha på sig rätt, ha det senaste, osv, osv, osv. Eller? För övrigt så har du fel vad gäller djuren. Det är inte alls övervägande i naturen att hannen drar. Flera fågelarter har till och med ombytta roller (dvs pappan ruvar och matar). En pingvinart (minns inte vilken) är till och med utrustad med en pung omkring magen/mellan benen för att kunna bära på sin bebis. Svanar hjälps också åt (dessutom är de monogama, vilket inte heller är så jävla ovanligt i djursläkten som folk försöker påstå).
  • Anonym (Tankeställare)
    Anonym (undrande) skrev 2014-06-16 07:56:35 följande:
    Lustigt att vissa i den här tråden - en del som inte ens har barn - försöker förneka att modersinstinkten finns och vill få det till att den är en konstruerad och subjektiv känsla. Mycket märklig spekulation.

    Om modersinstinkt verkligen var som folk påstår, så skulle ingen jävel acceptera att lämna sitt barn på förskola vid ett års ålder. Menar du då att det är ett kardinalfel på mammor som glada i hågen lämnar bort sina ettåriga bebisar till främmande vuxna och barn? De saknar instinkt och sunt förnuft. ELLER så följer de samhällets nya normer och förhållningssätt. Folk har inte tid att tänka längre i detta hektiska samhälle.
  • Anonym (Tankeställare)
    sextiotalist skrev 2014-06-16 08:47:23 följande:
    Eller så gör de som i alla tider, flocken tar hand om barnen, nu råkar även dagiset tillhöra flocken.

    Skitsnack! Efter tre dagar av inskolning är man ingen "flock". FAMILJEN kan du kalla "flock", men fan inte främlingar.
  • Anonym (Tankeställare)
    sextiotalist skrev 2014-06-16 09:13:47 följande:
    Jag försökte bara med en liknelse. Jag hade dagisbarn på den tiden det var en veckas inskolning. Det var mest mot att man lät sina barn gå på daigs när de var små som jag vände mig mot. Själv fick jag barnflicka efter 4 månader, eftersom det var så lång tid föräldraledigheten (utan ersättning) var när jag föddes

    Jag ångrar att jag skaffade barn, men jag älskar mitt barn tillräckligt för att låta mitt barn slippa förskola innan tre års ålder.
  • Anonym (Tankeställare)
    sextiotalist skrev 2014-06-16 09:23:48 följande:
    Åh, där har vi svaret på det ultimata moderskapet, suck. Jag ångrar inte min son, inte en sekund, men jag är mer än bara mamma, så mitt barn har gått på dagis sedan han var ett år. Hade jag varit hemma med honom i tre år, så hade jag inte varit en bra förälder, eftersom jag inte är en småbarnsförälder, på dagis gjorde han saker som jag ogillade, leka, pyssla etc. När vi var tillsammans gjorde vi saker som vi båda gillade, gå ut i skogen, åka till stan och annat. Även min väldigt barnälskade vänninna som har 5 barn (hade säkert haft en drös till om inte pappan sagt stopp ;) ). Skolade in sina barn när de var drygt ett.

    Skolar man in sitt barn vid ett års ålder så är det nått fel.
  • Anonym (Tankeställare)
    Anonym (Linda) skrev 2014-06-16 09:53:42 följande:
    Det är intressant att se att du uppenbart har blivit en självskriven allvetare som är människa nog att konstatera vad som är rätt och vad som är fel för andra människor. Jag tycker nog att du borde göra dig själv en tjänst och skaffa lite bättre förståelse för dina medmänniskor, du ser: livet är aldrig så enkelt att dina absoluta sanningar blir vedertagna. Säkert finns det människor som starkt ifrågasätter dina livsval, precis som det är för många andra människor. Och då hoppas jag att både de och du kan framföra åsikterna på ett mer konstruktivt sätt än att skriva att "nått är fel". 

    /Linda
    Jag kontrade med det, då flera här skrivit att det måste vara fel på mammor som ångrar att de skaffade barn.
    Det är lika fel att sätta sitt lilla barn på förskola, anser jag.
  • Anonym (Tankeställare)
    Sansa Snark skrev 2014-06-16 10:00:49 följande:
    Eh, vad bra att du har kommit på ett 100% säkert mått på att utvärdera föräldraskap. Vad tänker du om länder, ex USA, där mammaledigheten är 12 veckor, obetalt? Är det fel på alla amerikanskor som över huvud taget skaffar barn?
    De flesta är hemma längre än så. De ser till att ha den ekonomiska biten klar för sig. Andra ordnar det med en nanny.
Svar på tråden Vi finns, vi som ångrar barn