Varg77

Äldre 14 Jun 23:12

780 svar

Vi finns, vi som ångrar barn

Har läst hela tråden men fattar ändå inte...

Mitt barn är en del av mig, en bättre version, den enda som jag känt såna känslor för som jag gör just nu.

Jag kan inte ens föreställa mig att vara utan honom, känns som jag går sönder av bara tanken.
Går inte att förklara, nåt i hjärtat som på automatik bara finns där för honom. Lite läskigt är det, att älska någon på detta sätt. Och det är väl då det negativa, att en annan person kan betyda så mycket att man knappt kan andas.

Tråden är dock bra på det sättet att ofta pressas folk här på Familjeliv att behålla barnet av pushande mammor, när de egentligen bara skulle göra abort. Kanske är det dem oönskade barnen vi läser om här nu.. Kom ihåg det nästa gång när ni håller på och hetsar..

Varg77

Äldre 14 Jun 23:51

#272

Anonym (komplext) skrev 2014-06-14 23:18:15 följande:

Visst kan man älska sitt barn så mycket, men ändå ibland önska att man inte hade barn. Inte att barnet man har försvann, utan att det aldrig funnits. Innan du fick din son sörjde du ju inte honom.

Jag tror jag skulle kunna levt ett bra barnfritt liv om jag vetat hur livet skulle förändras av barn, och på samma gång skulle jag offra mitt liv för mitt barn, och känna total meningslöshet med tillvaron om hon gick bort. Man kan liksom inte gå tillbaka, men tänk om man aldrig öppnat dörren? Hur hade livet varit då?

Ja samma här, hade lätt offrat mitt liv och säkert samtidigt inte heller sörjt om jag inte vetat..

Kom att tänka på alla trådar här om folk som påstår sig älska sin partner och ändå lurar dem, t.ex. är notoriskt otrogna utan att känna någon som helst skam.. En del saknar faktiskt helt genuina kärlekskänslor till sina närstående, kan det vara något sådant? Jag har träffat sådana människor, som bara har varit kapabla till att älska sig själv. Och då är det klart man ser ett barn som en förstörare..

Jag har för sjutton haft denna lilla människas kropp inuti mig, det är fan någon slags biologisk kärlek som bara finns där, som typ luften jag andas. Givetvis finns det traumatiska händelser som kan påverka detta, men annars, om allt är fina fisken, hur är det möjligt att ångra sitt barn..

Varg77

Äldre 15 Jun 00:38

#275

Anonym (komplext) skrev 2014-06-15 00:19:35 följande:

Exakt, mitt barn är rent instinktivt så viktigt för mig att jag offrar allt för henne, jag skulle sälja min egen kropp för att ge henne mat om det behövdes. Det finns inga smärtor eller umbäranden jag inte skulle bära för att skydda henne. Men det är just det som är så läskigt. Jag är inte längre nr 1 i mitt liv, jag kan inte längre vara nr 1 i mitt liv, och då menar jag inte pga yttre omständigheter utan pga inre. Jag är så känslomässigt bunden att jag inte har något val, inte vill välja annorlunda. Och det är skrämmande.
Om jag aldrig fått barn hade jag levt lyckligt ovetandes om denna känsla, som är så stark att den är både underbar och förgörande. Man kan aldrig gå tillbaka, men man skulle ha kunnat gå en annan väg och haft ett alternativt liv, som kanske varit lättare och bättre på vissa sätt.
Om jag däremot skulle förlora mitt barn nu skulle det vara det värsta som kunde hända, och jag skulle aldrig kunna gå tillbaka till det livet jag levde innan. Det är förbannelsen, som även är en välsignelse.
Som sagt, väldigt komplext och långt från svart eller vitt.

Precis så känner jag med :)

Varg77

Äldre 15 Jun 00:54

#279

Indianica skrev 2014-06-15 00:50:38 följande:

Tror starkt på detta med att lyckonivåerna ökar ju äldre barnen blir. Själv hade jag iofs en lyckobubbla när barnen var bebisar, men sedan var det lite sämre ett tag...även om det gått upp och ned lite grann. Först när barnen börjat skolan tycker jag det känns mer stabilt, barnen blir äldre, frigör sig smått och man blir då friare själv också, man börjar se med nostalgiska ögon på småbarnsföräldrar och längta efter småbarnsåren lite smått

Som någon skrev, man får små vänner i barnen när de blir äldre, i yngre skolåldern är de flesta barn rätt självständiga och trevliga och bra människor helt enkelt och har man "lyckats" med sin fostran kvarstår det säkert i tonåren också.

Åå men sluta nu, ska det bli ännu härligare orkar jag inte :P :P

Något bland det roligaste tycker jag iaf är att få "uppleva" barndomen igen, fast med vuxna ögon.

Varg77

Äldre 15 Jun 21:01

#385

Som sagt, det finns individer som inte kan älska någon annan än sig själv. Som folk som är notoriskt otrogna även fast de påstår sig älska sin partner.
Det är ju inte konstigt om de människorna sen ser barnen som några som bara förstör..

Har man en stabil tillvaro, en partner som man är kär i, en familj som stöttar en, goda vänner och arbetskamrater osv. så är nog risken väldigt LITEN att man ångrar sitt barn. Oftast har det nog med att göra med en viss problematik i bakgrunden.

Jag tycker det börjar låta som att en del i tråden som inte vill ha barn riktigt njuuuuuter av folk som säger sig ångra sina, vilket ju visar på något slags förutfattat hat.

Min son är det bästa som hänt mig, så är det bara.

Varg77

Äldre 15 Jun 21:42

#393

Anonym (A) skrev 2014-06-15 21:20:08 följande:

Har någon i tråden sagt att de inte älskar sina barn? Jag har läst precis motsatt sak, att de älskar dem men ändå kan ångra att de valde att skaffa barn.

Jag har flera barn, hett efterlängtade och jag har aldrig ångrat att jag skaffade dem, men jag tillräckligt med empati och fantasi och är tillräckligt inkännande för att förstå att andra kan ha helt andra känslor och meningar med livet. Mina barn är inte heller hela meningen med livet, men de är en del av meningen med just mitt liv.

Tänk att det ska vara så svårt att tänka utan för sin egen trånga box.

Men jag tycker det är lite bullshit alltihop, att ångra ett barn som man påstår sig älska? Jag tror faktiskt inte riktigt man vet då vad älska är.
Om jag älskar min sambo liksom, då ångrar jag väl inte att jag träffade honom? Herregud..

Visst kan det vara jobbigt med barn, men man får väl tänka efter innan då.. Många i tråden skriver ju om trasiga liv/jobbiga liv, ja då är det inte konstigt kanske att barnen inte blir speciellt välkomna.

Varg77

Äldre 15 Jun 22:01

#398

Anonym (duärinteensam!) skrev 2014-06-15 21:45:17 följande:

Har du verkligen så svårt att förstå att det du känner inte nödvändigtvis stämmer överens med vad andra känner?

Jag älskar mitt barn, inte riktigt fullt ut som man "ska", men jag älskar henne. Jag önskar ändå att jag inte fått henne. Jag älskar också min man, fullt ut.

Som sagt tror jag då att det ligger nåt annat i bakgrunden iaf.

Många i tråden som ångrat sina barn har ju själva erkänt att deras föräldrar var likadana, klart sådant "smittar" av sig!

Eller ta alla föräldrar som är värdelösa som föräldrar och kanske kör med både psykisk och fysisk misshandel, och sen är de förvånade över att barnet är så "upproriskt". Har sett det så många gånger!
Ja det är väl inte konstigt att barnet också då blir svårälskat, när det inte fått lära sig hemma vad riktig kärlek är.
Men en del kan liksom inte göra den kopplingen, de tror bara att det är något medfött fel på ungen.. Jo säkert..

Ens barn kommer till världen som ett tomt ark, du väljer ju själv vad du gör av det.. Och får även konsekvenserna av det.

Varg77

Äldre 15 Jun 22:14

#400

Octavia skrev 2014-06-15 21:55:58 följande:

Skillnaden är väl att du inte behöver ta 100% ansvar för din man och att hela jobbet att sköta om honom och ordna hans liv ligger på dig. Med en partner brukar man också kunna resonera sig fram till att ordna sitt liv på ett sätt som passar en själv, vilket inte riktigt fungerar med ett barn. Det finns ju föräldrar som lever precis som de vill ändå och låter barnet ta smällen men det är väl kanske inte riktigt vad jag tycker är ett bra föräldraskap.

Det finns många kvinnor som "sköter" om sina män som små bebisar också.. :P
Det är ju bara kolla här på Familjeliv för att se hur mycket problem det finns i alla typer av relationer.
Och självklart blir det tvister med ett barn också, då man är olika individer.

Att man till 100% måste sköta om en bebis borde inte komma som en chock för någon.. därför är det ju bra om man har ett backuper när man behöver lite avlastning.. Har man inte alls tänkt på det innan så är det ju jäkligt synd.

Varg77

Äldre 15 Jun 22:23

#404

AnooYoo skrev 2014-06-15 22:10:31 följande:

Försök acceptera att det bara är du som känner dina känslor så som de känns för dig, och att andras subjektiva upplevelser av sina dito är lika verkliga för dem som dina är för dig.

Och skriv "mitt" barn istället för "ens" när det är vad du menar.

Men det är ju ändå lite roligt att du skriver så mycket om barn när du nu valt att inte ha några.. Då du nu skrev att du är så glad att "ha rätt" när det gäller folk som ångrar sig, det stämmer ju inte om du istället tar min bild av saker och ting.

Hur som helst, från dag ett har jag ju valt att skapa ett band till min son som är ett som jag vill ha.. Jag såg också till att ha de bästa förutsättningarna för mitt barn när det kom till världen och hittills har det varit väldigt smärtfritt därför, tror jag.

Min son har endast förgyllt mitt liv tusenfalt. Så enkelt kan det också vara.

Varg77

Äldre 15 Jun 22:35

#414

Anonym (duärinteensam!) skrev 2014-06-15 22:25:33 följande:

Tro på du. Eller testa det som kallas att ha ett öppet sinne... Och igen, jag älskar mitt barn.

Men tycker du ändå inte att det är lite märkligt att både du och din mamma har känt så här inför sina barn? Jag tycker det känns som att det måste vara något mer än bara ett mysko sammanträffande..

Som sagt, eftersom moderskapet är den starkaste känslan jag haft, så är det nog ganska logiskt att jag inte kan ha ett "öppet" sinne om det här. För i och med att min son kom så inträffade något helt nytt hos mig känslomässigt.

Vi finns, vi som ångrar barn

INNEHÅLL