Vi finns, vi som ångrar barn

Att den här diskussionen har blivit "het" säger ju mycket om hur tabu det är att säga det som TS för fram. Och visst kan det tyckas konstigt att ångra sina barn. De ska ju vara det bästa med ens liv. Men som någon skrev handlar det ju om att man ångrar att man valde livet med barn, inte att man önskar livet ur sina barn. När jag var liten frågade jag en gång min pappa när hans liv var som bäst. Och han svarade sanningsenligt att det var i 25-årsåldern. Jag kommer ihåg att jag blev lite ställd. Pappa var lyckligare innan vi kom. Men nu kan jag förstå honom. Livet med barn är inte lätt. Och ja det finns de som ångrar sitt val. Alla passar inte som föräldrar men samhället lägger en enorm press på oss att skaffa barn, det anses vara det normala. För mig började tjatet när jag var 23-24. 

Själv har jag inga starka moderskänslor, jag vet faktiskt inte om jag vill eller inte. Och jag tycker bara att det är sunt att de här perspektiven som ts presenterar kommer fram. 
Att ta hand om barn är i de flesta fall jävligt tufft och vi tjänar mer på att de som skaffar barn gör det för att de verkligen vill än att de känner sig pressade och sen kommer på att de egentligen inte ville.