Vi finns, vi som ångrar barn

Min egna syster har uttryckt sin skam över att ånga sina barn. Men när man talat med henne så inser man att det inte är barnen utan beslutet hon tog att skaffa barn under den perioden och med den mannen. Som ni kan lista ut så är hon ensam med två små barn, och hennes yrke går inte ihop med förskoletiderna, så konstant stressoch pusslande för att få allt att gå ihop. Men hon har sin familj som stödjer och avlastar. Men jag kan förstå att vissa ångrar beslutet att man skaffa barn, för det är tufft i perioder och desto värre om man står själv med allt. För mig finns det en sillnad att se sitt barn och känna, jag vill inte ha Dig vs. Jag ångrar att jag tog beslutet och skapa mig det här livet under dessa omstädigheter, alt jag hade velat avsatt mer tidför mig själv innan familjelivet etc.

I min systers fall så verka allt rätt. Många år av kärlek, första barnet kommer och de ärblyckliga familjen. De köper hus som påbörjas med renoveringar, andra barnet kommer och veckan efter att barnet är fött släpper han nyheten, han är förälskad i din kollega och hon är gravid. Samma dag lämnar han henne, nysnittad med en nyfödd och en treåring i ett havlklart hus, fem timmar bort från sin familj. Det tog lång tid att komma till rätta praktiskt ich tillsist psykiskt. Hårdast var när pappan säger till sonenpå 4år att dom aldrig mer kan träffas, för han har en ny familj. Sonen frågar om han inte älskar honom, och får till svar "nej, inte längre. Men du har mamma som gör det". Det tog iaf ett år att få pojken att sluta väta och andra problem som kom efter det. Så den perfekta mannen som alltid vart helt fantastisk man och far, vände allt på en dag.