Vi finns, vi som ångrar barn

Jag tycker inte att 18 år är kort under några förhållanden. Ett fängelsestraff på 18 år skulle nog inte uppfattas som kort. 18 år är jävligt länge.

Nä, där håller jag inte med. Det där är en modern, västerländsk syn, som Gud ske lov inte delas av de flesta familjer i verkligheten, inte ens här...

Jag anser att man föds till två kontrakt - och JA det gör man trots att man inte bett om att födas. Det ena är med ens föräldrar och andra blodssläktingar, och innehåller just detta om hjälp mellan generationerna (och även mellan syskon, i alla fall så länge som syskonen inte har egna familjer som det kan gå ut över.) Och det andra är med hela samhället: man får barnomsorg, skolgång, utbildning, sjukvård och annat av samhället under de åren då man inte kan försörja sig själv. Sedan, när man börjar jobba, betalar man tillbaka genom skatten.

Jag tycker att det är lika fult att inte ta hand om sina gamla föräldrar (eller i alla fall se till att de har det bra på ett vårdhem eller liknande, och ge dem av sitt sällskap). Som att dra utomlands för att tjäna skattefria pengar som 25-åring, när samhället har betalat för hela ens skolgång - och en dyr universitetsutbildning dessutom... Den skolgång och utbildning som gett en det välbetalda jobbet i USA eller Dubai...

...och dessutom: en väldigt stor skillnad mellan då och nu, är att då - i alla tider - så räknade man med att det skulle bli barn när man gifte sig. Alla räknade med det. Det var en självklarhet. Därmed inte sagt att det åttonde barnet alltid var lika välkommet som det första, såklart... Men ett barnlöst äktenskap var i alla fall inget som några normala människor önskade sig.

Varför skriver du under två nick i samma tråd?

Ja, det har väl alla hört om, hur den snåla, elaka svärdottern övertalar sin man att sätta gamla farmor på fattighuset... Vad var din poäng..? ALLTING finns ju och har hänt någon gång. Det tar inte bort det faktum, att äktenskap i allmänhet setts som välsignade när det fötts barn, och att par som förblivit barnlösa har ömkats.

Varför skriver du under två nick i samma tråd?

Ja, det har väl alla hört om, hur den snåla, elaka svärdottern övertalar sin man att sätta gamla farmor på fattighuset... Vad var din poäng..? ALLTING finns ju och har hänt någon gång. Det tar inte bort det faktum, att äktenskap i allmänhet setts som välsignade när det fötts barn, och att par som förblivit barnlösa har ömkats.

Fast nu pratar jag ju inte om söndermoderniserade människor som är antigenus och emot allt vad kärnfamilj heter utan om oss kvinnor som värdesätter vårt moderskap och har en naturlig fallenhet för föräldraskap.
Okej om vi säger så här. Jag kan HÖRA på mitt barns skrik vad som är problemet, om det är pga hunger, rädsla, värme o.s.v. Alla kvinnor kan inte detta men många och jag har än så länge aldrig hört om en man som kan det utan för dom är skrik ett skrik, punkt. Och det är bullshit att det är pga invanda roller. Med vårt andra barn var min man hemmapappa under FÖRSTA halvåret och jag pumpade ut mjölk som han gav i flaska. Men en dag kom jag hem till en skrikande bebis och en desperat man som prövat allt, bytt blöja, matar, vyssjat o.s.v Jag gick bara rätt fram och drog av dregglisen som hade en skavande tvättlapp i nacken. Mannen bara "hur faaaan visste du det??" "Jag hörde att han skrek pga av att något IRRITERADE så kände först om han var svettig i nacken och kände lappen och misstänkte att det var den. Min man som alltså gått hemma med barnet och flaskmatat kunde alltså fortfarande inte barnet bättre än mig. Tror du mig inte så fråga runt bland pappor om dom hör skillnad på skrik och skrik. En proffsig mamma kan till och med uppfylla barnets behov innan det ens behöver det vilket betyder att spädbarnet aldrig ens skriker.

Men ni halvbra mammor tröstar er såklart med att det är en social konstruktion och en myt att mammor är bättre på småbarn än pappor så ni har något att skylla på ;)

Det där köper jag faktiskt inte, bara för att man inte ångrar sina barn så betyder det inte att livet med dem är lätt faktiskt....själv har jag fyra barn med ADHD, Asperger och Tourettes, nej livet med dem är inte speciellt lätt och det finns massor av mot vind men jag ångrar mig inte ändå efter som jag faktiskt i allt det jobbiga finner stunder av total lycka som väger upp...men att det skulle göra att de som ångrar sina barn men ändå är kvar skulle älska sina barn mer det köper jag faktiskt inte

Stor suck!

Jag hävdar att de mammor som ångrar sin barn är det ngt fel på. Dem saknar den starkaste instinkten i naturen, modersinstinkten. Och ser du i naturen är ddt just MAMMOR som vårdar ungen medans pappan bara parar sig och drae vidare, så är der hos nästan alla djurarter.
Men det är klart, björnhanarna har nog bara inte fått chansen pga de sociala könsrollerna...

Ja många män är bra pappor, i många fall bättre än många mammor. Det förändrar inte det faktum att det inte är naturligt friskt för en mamma att ångra meningen med livet, sitt barn vilket är det tråden handlar om.

Hej och varmt välkommen till 2014!
Här i år 2014 är vi glada att meddela att barnen har två föräldrar som med fördel kan dela på ansvaret gällande barnen oavsett vilket kön föräldrarna har (ibland kan föräldrarna rent av vara fler än två eller ha samma kön, tänka sig). Vi har också länge arbetat hårt för att kvinnor ska ha samma möjligheter till arbete/karriär som männen, även när de bildar familj. Tyvärr har vi inte nåt ända fram, det finns ju alltid bakåtsträvare, men vi har ändock kommit en bra bit på väg vilket vi är glad för. (Nåja, de flesta av oss.) Vi är idag inte beroende av släktingar för att sköta barnen när föräldrarna arbetar, vi har nämligen något som kallas för förskola. Mycket praktiskt. Det finns också andra alternativ som dagmamma mm.

Idag har vi också kommit fram till att det inte finns några människoraser och att alla människor har samma värde. Vi vet också att de "blonda och blåögda svenskarna" även de från början är invandrare. Även om Sverige går under benämningen "kristet" är vi väldigt få som egentligen är kristna i egentlig benämning och vi praktiserar religionsfrihet i Sverige.

Det vi har lärt oss genom åren är att världen är i ständig förändring, så också människorna i den. Inget är konstant. Eller ja, mer än människors rädslor och förutfattade meningar om dessa förändringar. Det finns dock information att tillgå för de som är villiga att ta till sig den så ingen ska egentligen behöva vara rädd för saker i onödan.

Så återigen, varmt välkommen till 2014. Hoppas att du kommer att trivas.