Vi finns, vi som ångrar barn

Fast nu pratar jag ju inte om söndermoderniserade människor som är antigenus och emot allt vad kärnfamilj heter utan om oss kvinnor som värdesätter vårt moderskap och har en naturlig fallenhet för föräldraskap.

Okej om vi säger så här. Jag kan HÖRA på mitt barns skrik vad som är problemet, om det är pga hunger, rädsla, värme o.s.v. Alla kvinnor kan inte detta men många och jag har än så länge aldrig hört om en man som kan det utan för dom är skrik ett skrik, punkt. Och det är bullshit att det är pga invanda roller. Med vårt andra barn var min man hemmapappa under FÖRSTA halvåret och jag pumpade ut mjölk som han gav i flaska. Men en dag kom jag hem till en skrikande bebis och en desperat man som prövat allt, bytt blöja, matar, vyssjat o.s.v Jag gick bara rätt fram och drog av dregglisen som hade en skavande tvättlapp i nacken. Mannen bara "hur faaaan visste du det??" "Jag hörde att han skrek pga av att något IRRITERADE så kände först om han var svettig i nacken och kände lappen och misstänkte att det var den. Min man som alltså gått hemma med barnet och flaskmatat kunde alltså fortfarande inte barnet bättre än mig. Tror du mig inte så fråga runt bland pappor om dom hör skillnad på skrik och skrik. En proffsig mamma kan till och med uppfylla barnets behov innan det ens behöver det vilket betyder att spädbarnet aldrig ens skriker.

Men ni halvbra mammor tröstar er såklart med att det är en social konstruktion och en myt att mammor är bättre på småbarn än pappor så ni har något att skylla på ;)

Lustigt att vissa i den här tråden - en del som inte ens har barn - försöker förneka att modersinstinkten finns och vill få det till att den är en konstruerad och subjektiv känsla. Mycket märklig spekulation.

Sorry TS. Jag blir bara så irriterad när folk "vet" hur det är i US.  Jag ska hålla snattran om OT framöver.

Det är en bra och viktig tråd du har startat, verkligen! Jag undrar verkligen hur någon som är tveksam om barn ska kunna fatta rätt beslut för henne/honom om ingen någonsin får andas om att barn, med facit i hand, inte var det rätta. 

...och jag har sett pensionärer som har kommit tillbaka och hälsat på på sina gamla arbetsplatser efter några månader. De har trott sig vara väldigt betydelsefulla där, och de har suttit hemma och väntat på att ersättaren ska ringa dem och be om råd och hjälp. Men ingen har ringt. Och när de går och hälsar på, så har redan någon eller några som de kände bytts ut, och alla är inne i sitt, och det finns egentligen inte mycket att prata om med de gamla arbetskompisarna längre... och de har inte tid heller. Samtalet blir krystat, och pensionären får pipa hem med svansen mellan benen...

Visst är det hemskt!

Ärligt talat, så tror jag inte att detta fenomen beror så mycket på logiska beslut. Det sitter inte i den logiska delen av hjärnan, så att säga, för friska, sunda människor ångrar inte sina barn. Oavsett vad. Utan det handlar antagligen om någon störning, och dessa människor skulle antagligen inte ha känt normalt för sina barn ens om de hade kunnat få dem under de mest optimala omständigheter. (Typ rätt partner, rätt tid i livet, rätt bostad, inneboende barnsköterska och hushållerska som avlastar hela tiden...)

Ja, man läser mycket märkligt på familjeliv, som inte förekommer i ens släkt- och vänkrets... Fast å andra sidan: vad VET man..? Man kanske har människor nära sig som tänker och känner likadant - bara att de håller tyst, och är skickliga skådespelare..?

Precis. Det är också så tydligt att det handlar om dubbelbestraffning: om man avstår från barn är man en egoistisk, dålig människa men skaffar man barn och det visar sig att man inte passar som förälder är man lik förbannat en dålig människa som inte bord