Vi finns, vi som ångrar barn

Jag ångrar också imellanåt att jag skaffa barn, om jag med facit i hand hade vetat hur tufft det skulle bli.

Älskar barna mer än allt annat, men ibland tar det knäcken på mig, förra sommaren var jag så deprimerad, att jag bara ville dö.

Jag har 3 barn v.v., sista var oplanerad, var då problemen börja.

Visa sig då att våran mellersta har högfungerande autism samt lindrig utv.störning, och han tog syskonets ankomst väldigt hårt.

Känns som barna inte gör annat än att bråka och är allmänt olydiga.

Vad man än gör bråkar dom hela tiden.

Känns som man tappat kontrollen helt.

Inte blir det bättre av att pappan säger att dom är så lugna och snälla där.

Jag vågar knappt ens bjuda hem folk längre för de bråkar.

Men jag vet ju ändå jag måste våga ta hem folk, göra saker med barnen, men slutar alltid med att jag blir helt knäckt.

Men ska få stöd i hur jag ska agera, känner detta inte funkar längre.

Hjälper inte ens att andra säger åt på skarpen eller blir arga, inget biter.