Vi finns, vi som ångrar barn

Hur är det med läsförståelsen? Jag har flera gånger skrivit att det är en stark fysisk känsla som inte riktigt kan förklaras med ord. Det verkar vara väldigt svårt att förklara för någon som inte känner så.
Mamma fattar liksom precis vad jag menar när jag säger "en känsla".

Men du är ju inte självutplånad bara för att du inte kan sitta och häcka på fräcka trendiga restauranger titt som tätt eller inte kan åka på en vinresa. Tycker man att det är en alldeles för stor uppoffring under en kort period i livet så tycker i varje fall jag att man har taskigt perspektiv.

Enligt undersökningar så sänks livskvaliteten under småbarnsåren jämfört med de som är (frivilligt) barnfria, men ökar succesivt för att när barnen flyttat ut överstiga de barnfrias.

Som sagt, det finns individer som inte kan älska någon annan än sig själv. Som folk som är notoriskt otrogna även fast de påstår sig älska sin partner. Det är ju inte konstigt om de människorna sen ser barnen som några som bara förstör.. Har man en stabil tillvaro, en partner som man är kär i, en familj som stöttar en, goda vänner och arbetskamrater osv. så är nog risken väldigt LITEN att man ångrar sitt barn. Oftast har det nog med att göra med en viss problematik i bakgrunden. Jag tycker det börjar låta som att en del i tråden som inte vill ha barn riktigt njuuuuuter av folk som säger sig ångra sina, vilket ju visar på något slags förutfattat hat. Min son är det bästa som hänt mig, så är det bara.

Visst, men skaffar du inte barn så kommer du ju GARANTERAT inte att ha några barn - och barnbarn - som bryr sig om dig på ålderns höst. Och vem ska då göra det..? Betald personal som byts ut hela tiden..? Som många gånger är bittra för att de inte kunde bli något annat, för att de tjänar för litet, för att de inte har något framtidshopp..?

Precis.

Min farmor hade en kompis som var lite som hon. Anna-Lisa var en äventyrerska i sin ungdom och jag var ofta hos henne i hennes boudoir-hem (drack min första pyttelilla sherry som 15-åring) och lyssnade på hennes historier och tittade i fotoalbum. 

Om man är intressant som människa kan man dra till sig andra utan att skapa dem själv.

Du, det aktiva livet innan barnen har inget med saken att göra. Jag tränade 5-6 ggr per vecka innan jag fick barn. Nu är det ett trevligt minne blott men jag ser det som en utmaning att ta mig tillbaka i den formen efter småbarnsåren. Nu är det tid för barnen istället. Ibland hinner jag träna lite iallafall och det är jag glad över. Jag har ställt in mig på att livet ska vara lugnare nu. Mindre resor, fester, träning mm.