Vi finns, vi som ångrar barn

Fast där har du förklaringen, tror jag. Klart att du har saknat saker från DIN mor, och att detta har skapat brister hos dig som gör det svårare för dig att älska och ta hand om ditt barn. Jag kommer ihåg en film på ett experiment med apor. Det visade sig just, att aphonor som inte hade haft någon mammagestalt, utan bara fått ty sig till en mjuk konstgjord "mamma" med en nappflaska där spenarna skulle ha varit, inte visste vad de skulle ta sig till med sina egna ungar - när de själva blev mammor. Det var helt borta. 

Vi människor kan ju lära oss det praktiska som att amma (eller ge flaska), byta blöjor, klä på och av, bada barnet och gå ut och gå med det i vagnen. Eftersom vi har större storhjärna än aporna. Men det känslomässiga kan man inte lära sig...

Jomen det där har jag hört från många kvinnor, som satsat på karriären i stället för familjen. Rätt som det är är karriären slut - och det behöver inte ens bero på något större misstag ifrån kvinnans egen sida. Utan just bara att hon blev sjuk, eller inte orkade lika mycket längre - och andra unga karriärsugna killar o tjejer gick om henne. Och då sitter hon är ensam, bitter och barnlös... för INGET. För chefen och arbetskamraterna lär ju inte finnas kvar för henne livet ut...

Jag tycker att det är väldigt allvarligt att feministerna fortsätter att trumma ut det där budskapet till unga tjejer, att de måste göra karriär och uppnå någon viss position eller lönegrad innan de får skaffa barn. Vår fruktsamhet är ju färskvara, och det är det vi måste planera våra liv efter. (Observera nu att jag INTE har sagt, att det är positivt att skaffa barn redan i tonåren, utan en fast och stabil relation till barnets pappa, utan inkomst och utan bostad. Lagom är som alltid bäst.)

Det där med att kvinnor ska välja karriär framför moderskap, eller i alla fall balansera dem så att barnen inte påverkar karriären och löneutvecklingen alltför mycket i negativ riktning, är ju en av feminismens hörnstenar. Det är ju därför de vill tvångsdela föräldrapenningen och vabdagarna, t.ex..

Visst är det så. Det är dessutom jättevanligt att ambivalenta känslor dyker upp under graviditeten, även i de fall då graviditeten är planerad och de yttre omständigheterna ideala. Tror inte att det finns NÅGON förstagångsgravid kvinna, faktiskt, som inte får LITE Ågren och undrar vad hon gett sig in i... 

Jo, "normen" är ju inte precis ny... Detta med att det är viktigt att föda sin man barn, och i synnerhet då söner, kan vi ju läsa om redan i de Bibelböcker, som skrevs för 4000 år sedan... Tänk på Sara t.ex., som var barnlös men fick ett barn när hon var jättegammal. Och även i Sverige och övriga Europa, har det i alla tider varit viktigt för kvinnor att föda minst en son, som kan ta över det som maken äger... vare sig det är ett kungarike, ett gods eller en gård... Och de hustrur som inte kunnat det har ansetts förfelade. I vissa länder och vissa tidsepoker, har det varit tillåtet för mannen att ta ut skilsmässa, alternativt ta sig en bihustru, om hustrun visat sig vara ofruktsam.

Det är nog snarare uppfattningen, att man skulle VILJA avstå från att skaffa barn (i alla fall ett rimligt antal), trots att man KAN skaffa dem, som är ny och konstig i världshistorien...

Nu får du det att låta egoistiskt och beräknande. Jag ser det snarare så här: man hjälps åt i en familj. Först när barnen är små så tar föräldrarna hand om dem - och far- och morföräldrarna hjälper till så länge de har ork. Sedan när far- och morföräldrarna är gamla, så får DE hjälp av sina vuxna barn och barnbarn... och detta går vidare från generation till generation. (I normala, sunda familjer, that is.)

Nä, där håller jag inte med. Det där är en modern, västerländsk syn, som Gud ske lov inte delas av de flesta familjer i verkligheten, inte ens här...

Jag anser att man föds till två kontrakt - och JA det gör man trots att man inte bett om att födas. Det ena är med ens föräldrar och andra blodssläktingar, och innehåller just detta om hjälp mellan generationerna (och även mellan syskon, i alla fall så länge som syskonen inte har egna familjer som det kan gå ut över.) Och det andra är med hela samhället: man får barnomsorg, skolgång, utbildning, sjukvård och annat av samhället under de åren då man inte kan försörja sig själv. Sedan, när man börjar jobba, betalar man tillbaka genom skatten.

Jag tycker att det är lika fult att inte ta hand om sina gamla föräldrar (eller i alla fall se till att de har det bra på ett vårdhem eller liknande, och ge dem av sitt sällskap). Som att dra utomlands för att tjäna skattefria pengar som 25-åring, när samhället har betalat för hela ens skolgång - och en dyr universitetsutbildning dessutom... Den skolgång och utbildning som gett en det välbetalda jobbet i USA eller Dubai...

Självklart finns det undantag, men då beror de ju på att föräldrarna inte uppfyllt SIN del av avtalet.

Hur blev det så från början? Var det något som du själv önskade efter skilsmässan, eller kämpade du för boendet först men förlorade?

Ja, fast det där handlar ju om utomäktenskapliga barn, eller barn i extremt fattiga mångbarnsfamiljer (typ icke-jordägande statare och andra proletärer). Det inser du väl själv, att det inte var så konstigt... i jämförelse med södermalmspinglan här i tråden, som beklagar sig över att hon inte kommer att kunna gå på restaurang med ett spädbarn, eller dricka vin som gravid på sin resa till Frankrike..?