Vi finns, vi som ångrar barn

Det känns som om du hänger upp en stor del av ditt resonemang kring orden "ytlig" och "ego" när det egentligen är självcentrering det handlar om. Lever du utan barn har du ständigt huvudrollen i ditt liv och du lever livet efter dina premisser och dina intressen efter att ha blivit vuxen. Den delen behöver man i olika utsträckning ge upp eller släppa på när man skaffar barn. Du väljer att behålla den och i andras resonemang så är det självcentrerat. På sätt och vis stämmer det, eller? 

Lustigt att vissa i den här tråden - en del som inte ens har barn - försöker förneka att modersinstinkten finns och vill få det till att den är en konstruerad och subjektiv känsla. Mycket märklig spekulation.

Jo, fast då var det ju det där som sagts flera gånger redan i tråden: många har känt av att deras föräldrar (i detta fall, modern) inte ville ha dem och att det inneburit ett stort psykiskt lidande! Det går ju inte att bortse från. Mycket kan du fejka i ditt liv, men äkta kärlek är mycket tveksamt om du kan fabricera.

Sedan tycker jag att det är mycket märkligt med en här i tråden som säger att hon ångrar sina barn, men som samtidigt håller en mästrande ton om att inte skola in sina barn efter ett år (que?) (överkompensation?). Den där ofrivilliga självuppoffringen märks nog den också.

Och vad är anledningen till att man ångrar sina barn? En besvikelse över att man inte fick något annat i livet? Det är många som inte får sina drömmar infriade. Det är snarare normen att livet inte blir som man tänkt/drömt. Ofta blir det bra ändå. Sedan är det ju de som helt enkelt inte passar som föräldrar och som inte vill ha barn, utan att det grundar sig i något annat - okej, jag köper det.

Och hon som skrev något om en utebliven vinresa till Frankrike i sommar pga graviditet och en sorg över detta: Frankrike finns kvar. Det gör vinet också. Och en forskningskarriär om man så vill (jisses människa, var är dina problemlösningsförmågor?).

Jo, men här diskuterades väl främst de som ÅNGRAR sina barn. Stor skillnad mot att vantrivas som förälder och att önska att ens barn inte finns.

Till ett par andra: kan ni hålla er till ämnet snälla? Politik i Sverige (RUT/ROT) och förmåner eller utbildningssystem i USA har knappast med ämnet i tråden att göra?

Det är väl ingen som varit inne på önskningar om att barnet vore bättre dött! Det är skillnad på att önska att man aldrig skaffat barn (i sig) och att ångra det man fött! Det sistnämnda är hemskt!

Anonym (samma): så vad gör du för att lösa problemet? Har du sökt hjälp? Jag förstår att du har det tufft, men att ångra att man skaffade barn för att livet blivit motigt är inte en lösning.

Vi har också haft sådana kvinnor i vår familj. Där var det tyvärr det motsatta, alltså åt det tragiska hållet. Särskilt en av dem tyckte man synd om. Släkten "behövde" liksom bjuda in henne för att hon var ensam. Hon var med på nåder också. Hade hon kommit med synpunkter, krav eller stött sig med någon hade hon inte längre varit lika välkommen, så.. nä det där är inget jag hade önskat själv. Behöver jag tillägga att kvinnan dog förhållandevis ensam också? Eftersom vi inte lever i den bästa av världar tror jag att det scenariot är så mycket vanligare än de som är ensamstående och som ofta får besök.

Fast det här stickspåret om "familj/avkommor vs ensam ålderdom" vet jag inte om jag tycker är så värt att diskutera. Det är som folk säger här att barn inte nödvändigtvis gör att man är mindre ensam på ålderns höst - men har man en familj har man i vart fall ett sammanhang/en samhörighet och det kan ingen ta ifrån dig.

Sedan tycker jag att vissa som uttalar sig här i tråden verkar vara de som mer är ute efter att försvara sina val att inte skaffa barn (snarare än de som ångrar att de skaffat barn). De klagar på att perspektiven är onyanserade, men jag uppfattar deras resonemang som lika onyanserat.

Nej, bara för att du är en intressant person är det inte givet att du har folk omkring dig på ålderns höst. För folk har för det mesta nog med sig och sitt, de som finns omkring en (oaktat om dessa är släkt med dig eller inte). Att folk väljer ensamhet framför samhörighet tror jag inte ett ögonblick på. Ensamhet är och förblir en av de största lidandena som en människa har att gå igenom. Att lära sig att trivas i sin ensamhet gör man därför gott i, oavsett om man skaffar barn eller ej.

Varför berättade din mamma då? Vad exakt ville hon uppnå med det, tror du? Berättade hon det för sin egen skull eller för din?

Jag är förresten nödgad att hålla med Jeaninne om att det faktiskt inte är helt okej (eller normalt) att reservationsfritt berätta för sina barn att man hellre hade haft ett barnfritt liv. För vilken skuld lägger du inte över på dina barn då, för alla uppoffringar som du gjort? "Mamma ville hellre lägga tiden på något annat än att ta hand om dig förstår du". Jag hade själv inte mått bra av att få höra sånt. Jag kan förstås ha fel, men jag tror att du är ett lyckligt undantag.

Så för att svara dig med samma ton och stil som du uppvisar här: Snälla, låt folk få diskutera fritt här utan den ständiga reservationen för att "det finns andra som upplever det annorlunda", för vi vet alla att undantag alltid finns. I vart fall kan du väl ta hänsyn till och respektera att var och en ger uttryck för sin egen uppfattning här: du för din och andra skribenter för sina.

Ok, jag förstår vad du menar. Jag håller givetvis med om att man inte kan förneka att det finns lyckliga historier. Däremot så tror jag att flertalet individer som växer upp och som inte är önskade av sina föräldrar faktiskt känner av det - jag tror helt enkelt att den stora massan av de föräldrar som ångrar sig inte förmår att ge barnen tryggheten och tålamodet eftersom man samtidigt sitter där och önskar att barnet inte hade funnits. Det är ju stundtals svårt även för de som faktiskt ville ha sina barn att uppbåda det.Det där är nog individuellt? Jag håller alltså inte med dig om att det alltid är egoistiskt. De som jag diskuterat barnfrågan med har snarare givit uttryck för att "det fanns plats för en till i vår gemenskap, vi kände att vi ville dela med oss". Hur är det egoistiskt? Okej, man kan ju argumentera för att ingen har bett om att bli född.. men det blir lite långsökt?

Sedan är det givetvis skillnad på att vara egoist och egoistiskt handlade. En egoist är någon som är hängiven sina egna intressen och eget avancemang, ofta framför andras. Jag vet inte om det är så vackert.

Till syverne och sist kan vi - även om vi människor besitter rationellt tänkande - inte bortse från att det är en djupt inprintad biologisk drift att skaffa barn. Är det den du menar ger upphov till egoistiskt handlade, att man vill sprida sina gener? I så fall kan jag till viss del förstå dig. Jag är dock inte helt övertygad eftersom människan inte helt är en slav under sina drifter, så det resonemanget haltar något.

Jag har också sett vidriga exempel på detta. Här håller jag med om att det är egoistiska skäl som ligger bakom.

Man kan också välja att skaffa barn för att ge dem en chans att få ett liv - så kan man också se det. Jag tycker att egoismperspektivet är för enkelspårigt, dvs. en förenkling (och vilka val i livet bottnar då inte i egoism om man anammar ett sådant enkelt perspektiv?). För jo, det är ett liv vi pratar om, inte en pryl. Det är lite mer komplext.

Vad gäller det med biologiska drifter så är det ju det jag är inne på i mitt tidigare inlägg, så där är vi ense.

För övrigt tycker jag inte att det är eftersträvansvärt att vara egoist. Jag värnar om familj/samhörighet och har generositet som värdegrund. 

En fråga (som är välmenat ställd): Du skriver att du inte upplever dig själv som "mammamaterial". Har du alltid känt så eller trodde du att det skulle kännas annorlunda efter andra barnet?