Vi finns, vi som ångrar barn

Det är då aldrig någon feminist i min närhet som sagt att man måste göra karriär överhuvudtaget. Ej heller skaffa barn. Jag kanske hänger med ovanligt vettiga feminister jämfört med dig, men alla tycker att man ska fatta beslut utifrån hur man känner och vad man själv tror passar en/är bäst. Oavsett om det gäller barn, bil, djur, jobb osv.

Det är få människor här i tråden (om ens någon?) som skrivit att de inte älskar sina barn. Man kan älska ett barn och ändå ångra att man skaffade det. Det kanske låter som en omöjlig kombination, men jag lovar dig att det är fullt möjligt.

Jag tror du blandar ihop karriär med att ha ett jobb. Alla människor vill inte göra karriär. Dessutom finns det olika inriktningar inom feminismen, däribland särartsfeminism. De särtartsfeminister som jag känner vill inte dela vare sig föräldrapenning eller vabdagar.

Däremot finns det nog en del feminister som tycker att man bör ha en viss inkomst eller ett sparande, för att inte stå på bar backe om ens partner lämnar en. Det kan ju innebära ett sparat arv för somliga. Dessutom är det väl inte ett dugg konstigt att förvänta sig att båda föräldrarna, om det finns två, tar ansvar för sitt barn och delar på föräldraledighet och vabdagar? Eller tror du inte att pappor vill umgås med sina barn?

Haka inte upp dig på ordet skaffa. Som någon förklarat tidigare i tråden, så ångrar man nog mer specifikt föräldraskapet. Man kan älska ett barn och samtidigt ångra det liv man lever med det, med ansvar och plikter. Man kan ångra det gigantiska åtagande man tog på sig när man valde att skapa en egen individ som behöver ens kärlek och stöd, att aldrig kunna vackla utan att kanske skada en människa för livet, och ändå älska den individen till tusen. Är det helt omöjligt att förstå?

För att alla runt omkring en sagt att barn är meningen med livet och att man kommer ångra sig bittert om man väljer bort det?

Hur varje förälder reagerar och behandlar sitt/sina barn är högst individuellt. Det finns säkerligen päron som inte ångrar sina barn och som ändå inte behandlar dem "gott nog" eller älskar dem "tillräckligt" enligt somliga. Alla är inte menade att vara föräldrar bara, så enkelt är det.

Men en familj är ju inte självklar. Alla har inte familjer som de trivs eller vill ha kontakt med. Och det är väl ändå ganska egoistiskt att SKAPA en individ för att eventuellt inte bli ensam på ålderns höst. Eller?

Men du pushar ju så hårt för just det skälet? Hur synd det är om dessa ensamma, barnlösa gamlingar. Alla människor vill inte ha barn, borde inte ha barn och tycker inte att barn är meningen med livet. Om en sådan människa skaffar barn för att inte bli ensam på ålderns höst, så är ju risken stor att den ångrar det barnet. Och när man ändå står där, med en unge som man älskar men ändå ångrar, så kommer människor som du och säger att det är något fel på en, att man är sjuk.

Det är för övrigt alltid egoistiskt att skaffa barn. Alltid. Det är dock inget fel med att vara egoist.

Som AnooYoo skriver här ovanför så skaffar man ju ändå inte barn för barnets skull, utan för sin egen. Man skapar ett liv, en individ, för att man vill ha en sådan. Om barnet är planerat, det vill säga.

Jag tycker att det är helt okej att vara en egoist.

Jag anser att människor är mer än sina biologiska drifter. Till skillnad från övriga djur är vi kapabla att resonera över vårt handlade och dess konsekvenser, därför kan vi välja att inte följa våra drifter och/eller impulser.

Jag tycker väl snarare att det är konstigt att tro att man "ger" någon en chans till ett liv. Denna någon skulle inte finnas om man inte skapade den, således har den ingen åsikt i frågan förrän den har blivit till. Dessutom så verkar ju många människor tycka att självmord är förkastligt, vilket gör att man skapat ett liv som inte direkt har valet att avsluta det.

De flesta människor skaffar nog inte barn för att "ge dem en chans", utan för att man vill ha barn. Jag tror ingen barnahatande individ skulle klämma ut en unge för att ge den en chans. Människor som vill ha barn och familj kommer säkerligen säga allt möjligt för att få sitt barnaalstrande att verka nobelt, men faktum är att dessa människor vill ha barn och de har ingen aning om vad den individ de skapar kommer tycka om saken - ändå vill de ha den. Det är helt okej. Man är inte en sämre människa för att man gör någonting egoistiskt då och då för att själv må bättre och bygga det liv man vill leva.

Eller kanske bara att man aldrig riktigt ville ha barn, trots allt? Man ser sitt barn, man älskar det, man vill skydda det. Men man önskar att man inte hade någon man älskar och vill skydda, man ångrar livet som kom med barnet. Det är väl ändå inte så himla konstigt?

Jag tror det är väldigt viktigt att lufta detta ämne, eftersom myten om att man aldrig ångrar ett barn är väldigt levande. Att tala om att man ångrar sitt barn är tabubelagd och människor vill gärna få det till psykisk ohälsa, därför håller man tyst.