Vi finns, vi som ångrar barn

Har egentligen allt på min sida: Färdig utbildning, bra SGI, snäll kille som älskar barn och vill ta sitt ansvar. Lagom ålder. Lägenhet. Pengar.

Bebisen var inte helt planerad men kommer inte helt olägligt heller. Känner fortfarande ibland att jag hoppas det blir missfall av det här. Men, nu är det för sent att ångra sig och tycker det är viktigt att vara öppen med min osäkerhet snarare än att låtsas som den inte finns där. Känner mig  ibland väldigt ensam här på FL med alla lyckliga som väntar barn.

Jag är inte helt lycklig. Jag är inte helt olycklig heller, men inser vilket enormt stort beslut som det här ändå är - vilka otroliga uppoffringar jag måste göra och hur mycket av mitt bekväma trevliga södermalmsliv som kommer att ändras för all tid och framtid.

Jag är rädd att bli socialt isolerad. Jag är rädd inte kunna gå ut på restaurang, det är det trevligaste jag vet. Jag är rädd att bli fast i hemmet, samtidigt får jag ångest av tanken att sitta och fika hela dagarna med andra mammor och diskutera bajs och kiss och vafan. Jag är ledsen för att mina fina tuttar kommer bli förstörda. Jag är orolig för min karriär. Jag är ledsen för att sexlivet kommer att gå åt skogen, fan vi har det ju så bra (det var ju också därför det blev en oplanerad bebis). Jag är ledsen för att vår vinresa till frankrike i sommar nu kommer bli en juice- och läskresa för min del (fånigt kanske men jag hade verkligen sett fram emot resan!). Jag är rädd att barnet kommer ha någon svår sjukdom och ge mig en massa sorg och oro. 

Känner mig extremt egoistisk som är ledsen för alla de här självupptagna sakerna, men tror det är viktigt att erkänna att ett barn inte bara är den gåva alla tjatar om, utan också en sorg. Jag har ett bra liv, jag är nöjd med mitt liv, jag vet inte om jag vill att det ska förändras - det är så otäckt! Jag hoppas verkligen att förändringen är till det bättre men det kan man ju aldrig veta.