Vi finns, vi som ångrar barn

Vad skönt att läsa allt det här. Jag har ett barn sedan tidigare som jag älskar mest av allt. En önskad grabb och mycket trygg och charmig. Men snart föds det ut en inte så önskad barn, jag funderade på abort enda till vecka 23 (hade skäll) men fick en sådan press ifrån pappan. Känner ingen kärlek till denna bebis och mest ångest över skillnaden den kommer känna med sin storebror. Självklart gör vi och kommer göra det bästa av situationen och hoppas att det blir bättre med tiden. För jag vet hur underbart det är att faktiskt känna att sitt barn är det bästa som hänt en, för det känner jag varje dag med sonen. Bebis nr. två däremot känns inte som mitt.. Snarare pappans. Men skulle bli galen om pappan skulle lämna den stora åt sidan, tycker han får vara lika underbar mot båda men jag bara med den stora... Till en början. Vad har jag gett in mig på liksom? Två stycken? Ettan är ju perfekt, behövde inte en två...

Har precis läst allting och ibland kan man faktiskt bete sig som en idiot men det här dumma självförsvaret visar bara hur svag och ostabil du faktiskt är som människa så att jag säger såhär; jag förlåter dig. Men lär dig också av dina misstag för drygheten kommer du inte långt med. Inte vill jag ha såna människor i världen när mina barn blir stora och ska få någon form av stöd. För sånt är ju bara för att trycka ner och jag hoppas verkligen att du lärt dig det nu och är mogen och stark nog att erkänna att du betedde dig riktigt korkad.

För att försätta på själva tråden och sluta va så ot kan jag säga att såhär några veckor senare känns det mycket bättre och jag hoppas även att det går lika bra för dem andra även om vissa dagar kan kännas väldigt jobbiga. Kram till er därute ?