Vi finns, vi som ångrar barn

Vilken intressant tråd! Ett "rätt" tabubelagt ämne ja...

Vid extrema lägen kan jag känna en inre panik och tanken att jag gjort ett misstag kan dyka upp några ggr/år. Barnens pappa och jag är separerade, det ställer lite andra tyngre krav än när vi var tillsammans. Det jag tänker vid de där tillfällena när t ex sexåringen vilt skrikande vägrar ta på sig ytterkläderna hemma hos goda vänner är att om jag hade vetat att jag skulle bli en ensamstående mamma så nej, då hade jag inte valt att skaffa barn. Det var så helt osannolikt att förhållandet skulle spricka så jag tänkte dumt nog inte ens tanken.

I alla lägen, även det jag beskriver ovan, så älskar jag barnen med den starkaste kärlek jag någonsin känt, inget annat kommer i närheten på något sätt. Men jag kan ändå känna en stark frustration över detta tunga ansvar som bara är mitt, pappan är inte direkt närvarande utan tänker mest på sig själv och sin nya sambo. Och på det livet jag levde innan barnen, hur jäkla roligt jag hade. Jag tycker inte att mycket av barnlekandet är roligt, jag gör hemskt gärna fysiska aktiviteter med dem, tar med dem till olika träningar, äter ute och umgås med kompisar som har barn men har aldrig kunnat sitta och bygga lego i timtal.

Jag tror att om man sedan tidigare varit van vid att resa mycket, älska träning och gillar att göra saker så skall man ta sig en allvarlig funderare på om man vill mista allt det. Är man någon som gärna mest tittar på tv på kvällarna så kan jag tänka mig att barn är härligt, inte för att låta nedlåtande men lite så tror jag att det kan vara.

Mja, jag vet inte det. I början när vi fortfarande var tillsammans så var det fantastiskt, det där aktiva livet satte jag väntande med glädje för barnens och familjens skull. Men nu har det gått 8 år där jag har gett allt för deras skull och livet har inte blivit lättare, bara tyngre. På jobbet klagas det lite smått över att jag inte satsar (ännu) mer, barnen tycker att jag jobbar för mycket och den dyra bostadsrätten drar pengar som...jag vet inte vad. Mycket gnäll tyvärr...:/

Antagligen är det så det är, att jag ångrar valet av barnens pappa något grymt mycket. Fast indirekt så ångrar jag ju den livssituation jag har försatt mig i och där är ju barnen det som hindrar att jag tar tjänstledigt och t ex åker till Barcelona ett år för att jobba där.

Fast jag är ju faktiskt rätt avundsjuk på honom, något jag aldrig är annars. Fast jag skulle ju aldrig bete mig som honom så det är ju en oviktig tanke.

+1 på det. Oförsvarbart. För tex någon ofrivilligt barnlös är säkert den här tråden inte trevlig men för oss som skriver här är det ingen lek det vi ventilerar.