Vi finns, vi som ångrar barn

Startar igång en gammal tråd!

Här är i alla fall en nybliven pappa. Just nu så saknar jag faktiskt gamla livet eller när man levde själv.

Man har sömnbrist, måste se till att hon får mat, blöjbyten, skrik och man vet aldrig när lugna stunder kommer. Sen är man orolig hela tiden och ovan. Vid varje lyft kan man tänka typ att jag inte får tappa henne, hålla nacken stabil. Ett misstag där vill man inte uppleva!

På detta ska man vara springpojke i hemmet och ta hand om tjejen/hemmet!

Sen börjar man tänka på pressen att bli en bra pappa, snart ska man dessutom jobba och dra in pengar till hemmet. Komma hem och ta hand om bebisen!

Det är mer än vad jag trodde! Jag är isolerad med så jag börjar bli deprimerad också!