Vi finns, vi som ångrar barn

Har en tonåring som jag fick när jag var 25. Han är väldigt lik sin äventyrlige pappa, balanserar på gränsen till vad som är acceptabelt. Både klottrat, druckit och använt droger. Som jag har slitit och sliter! Jag ångrar att jag inte valde pappan med omsorg, jag borde ha fattat men gjorde det inte.

Har även yngre barn med en annan man, lugnare och mer lik mig. Det föräldraskapet är en picknick i jämförelse. Faktiskt mycket lättare att glädjas och att älska dem. Hemskt men sant.