Vi finns, vi som ångrar barn

Mhm. Och var i allsindar får du den tesen ifrån? Hur många intelligenta kvinnor skaffar unge på unge som de inte har varken ekonomi, möjligheter att ta hand om eller en passande far till? Jag har träffat många kvinnor genom åren, de som valt att frivilligt avstå barn har varit högutbildade kvinnor som har intellektet att fatta det beslutet efter noga övervägande.

Ok, då är du en av dem som anser att män är lägre stående varelser? Eller? Du har ingen aning om vilket trauma det kan vara att tvingas till avel för det är vad det handlar om.

Ja, män har sex frivilligt får man hoppas, men om man kommit överens om att p piller används i förhållandet så är det vedervärdigt när kvinnan slutar med det utan att meddela.

Kvinnan kan nog klara sig, men mannen tvingas betala i minst 18 år och barnet tvingas växa upp med vetskapen om att han/hon är oönskad av sin pappa.

Ja visst är det jobbigt att inse att man har fel och att ens rosiga lilla världsbild inte stämmer med verkligheten.

Tror nog att ångrade barn som lever i Sverige har det fan så mycket bättre än de som blir utkastade till att bli sexuellt utnyttjade eller jobba på gatorna i andra länder. Du kanske skulle åka och uppfostra deras befolkning lite istället?

Det där blir bara löjligt! Man KAN ångra ett barn. Det är det som är grejen. Vad du än tycker så kan man ångra ett barn man fått! Det är verkligheten som somliga får leva med. Oavsett vad du tycker.

Jag beundras över TS:s erkännade, för precis allt det som går emot det normala är fel enligt övriga människor. Men vem säger att man inte skulle kunna ångra sina barn? Jag har svårt att förstå hur man kan göra det, mest för att jag älskar min son så mycket att det gör ont men det betyder inte att alla andra människor ska eller måste känna som jag gör.

Det tragiska i detta är väll att barnet blir det som får lida. Det barn som inte alls har gjort något för att inte förtjäna kärlek och värme. 

Jag skulle vilja veta vad ni känner för era barn? Känner ni kärlek? Älskar ni dom? Eller kan de för er likväl avlida i morgon?

Här förutsätts det saker och ting ja. Det handlar inte om pengar, det handlar inte om tid, det handlar inte om graviditet eller födande, det handlar inte om karriär. Jag önskar bara att jag inte skaffat barn, att jag inte haft henne. Jag önskar ett liv utan barn bara helt enkelt.

Det tycker inte jag. Och framförallt tycker inte barnets pappa det. Jag svarade Jonsson, det är en stark känsla i hela kroppen som inte nödvändigtvis kan förklaras med ord.

Och hon vet inte om det= att jag inte vill ha barn. Inte att jag inte älskar henne eller tycker om henne.

Fast där har du förklaringen, tror jag. Klart att du har saknat saker från DIN mor, och att detta har skapat brister hos dig som gör det svårare för dig att älska och ta hand om ditt barn. Jag kommer ihåg en film på ett experiment med apor. Det visade sig just, att aphonor som inte hade haft någon mammagestalt, utan bara fått ty sig till en mjuk konstgjord "mamma" med en nappflaska där spenarna skulle ha varit, inte visste vad de skulle ta sig till med sina egna ungar - när de själva blev mammor. Det var helt borta. 

Vi människor kan ju lära oss det praktiska som att amma (eller ge flaska), byta blöjor, klä på och av, bada barnet och gå ut och gå med det i vagnen. Eftersom vi har större storhjärna än aporna. Men det känslomässiga kan man inte lära sig...

Jag älskar oftast min kille, vi har varit tillsammans i snart 10 år. Men ibland gör jag inte det, häromdagen bråkade vi och så skrek jag att jag var glad att han skulle resa bort så jag slapp se honom. Just då älskade jag honom inte alls. Men sedan pratade vi lite mer om varför jag var besviken och så älskade jag honom igen. 

Har aldrig haft det svårt att hålla ihop långa förhållanden, tror det handlar om att jag inte kräver den där konstanta eviga kärleken, utan känslorna kan gå upp och ner utan att det blir katastrof. Jag kan inte lova att jag kommer att känna ovillkorlig kärlek för mitt kommande barn exakt varenda sekund, det kommer säkert finnas tillfällen då jag ångrar det. Men förhoppningsvis är dessa tillfällen flyktiga och övergående, orsakade av trötthet eller oro eller någon sorg, och om jag är mogen nog att inse att det bara är tillfälliga känslor som inte behöver bejakas, så kan jag säkert undvika att barnet går omkring med en känsla av att vara oälskad.